Det blev, något oväntat kanske, liv i luckan när någon i torsdags, på sidan 308 i regeringens budgetproposition, hittade en mening om att regeringen tänkte dra in finansieringen till de svenska så kallade Medelhavsinstituten. Faktum är att få andra budgetposter har piskat upp sådan debatt som de ynka 22 miljoner kronor som regeringen tänkte sig kunna spara genom att dra in nämnda institut. Kultur- och ledarsidor samlade sig i fördömande och en namninsamling samlade på ett par dagar ihop långt mer än 10 000 underskrifter.

Följande kan sägas om föremålen för den stora uppståndelsen. Medelhavsinstituten är tre svenska forskningsinstitut i respektive Rom, Aten och Istanbul som är inriktade på arkeologisk och annan humanistisk forskning om de antika kulturerna runt Medelhavet. Det äldsta av instituten, det i Rom, grundades 1925 av dåvarande kronprins Gustaf Adolf, sedermera Gustaf VI Adolf. I princip alla svenska utgrävninagr i Medelhavsländerna bedrivs på ett eller annat sätt genom instituten. Att det inte rör sig om några stora organisationer framgår redan av att deras årliga budget utgör statsbudgetmässiga kaffepengar.

Visserligen var några av reaktionerna lite väl överhettade. Utrikesnestorn Carl Bildt är ju inte känd för att vara diplomatisk, vilket han inte heller var när han beskrev det som ”talibanpolitik”. Säga vad man vill, men budgetpropositionen står inte riktigt på jämn fot med att spränga Buddhorna i Bamyan. Förslaget, om en undanstoppad mening i en ihoprafsad budgetproposition kan betecknas som ett sådant, var dock hur som helst ett stolpskott av rang. Medelhavsinstituten bär på en ovärderlig kompetens inom dessa områden, som är nog styvmoderligt behandlade som det är.

Särskilt märkligt är det mot bakgrund av att den nya regeringen har sagt sig vilja prioritera att satsa på kulturen. Den välvilliga tolkningen av förslaget är att regeringen i hasten med att skaka fram en budget inte riktigt visste vad den gjorde, den mer nedslående tolkningen är att man till vänster fortfarande odlar en aktiv motvilja mot det klassiska bildningsidealet.

Vad som däremot är glädjande, i flera avseenden, är de redan nämnda reaktionerna. Dels är det sannerligen inte ofta som vänstern och högern förmår enas i en sakfråga. Att rädda Medelhavsinstituten har dock engagerat Aftonbladets Åsa Linderborg lika mycket som Carl Bildt. Dels ser det faktiskt ut som om regeringen tänker backa. Så lät det åtminstone när högskole- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) intervjuades av Louise Epstein i P1 igår. Kanske ser vi i aktion rent av en av de positiva bieffekterna med en svag regering och en stark riksdag. Budgetpropositionen är inte, som tidigare under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, i princip lag redan när den lämnar Rosenbad. Därför tar namnlistor, välunderbyggd argumentation från sakkunniga och kultursidornas debatt faktiskt skruv – för en gångs skull, frestas man att tillägga.

Om det verkligen blir så att regeringen sänker yxan och skonar en bit svensk humanioratradition från att slaktas för felräkningspengar så vore det en seger – och ett livstecken – för det demokratiska samtalet.