På hemmafronten allt lugnt?

Kolumn ”Vi har en del individer som vi följer” säger Säpochefen Anders Thornberg till DN (15/11) som svar på frågan hur säkerhetspolisen hanterar de uppskattningsvis 120 personerna som stridit för IS i Syrien och Irak och som nu rör sig fritt i det svenska samhället. I intervjun redovisar Thornberg även den mest aktuella siffran över hur många personer med svenskt pass som anslutit sig till terrorsekten IS, 286 stycken, och det uppges resa mellan fem och tio stycken varje månad. Det avsätts ”betydande resurser” från Säpos sida för att följa dessa IS-krigare.

I en bättre verklighet skulle det stora flertalet av dessa sitta bakom lås och bom för en mycket lång tid för sina brott. Nu är det inte så, bevisläget är hopplöst och svensk lagstiftning är omodern och oskarp. Ny är på väg, men om föreslagen tidsplan ska hållas är den på plats först 2017.

Frågan som uppkommer förr eller senare är givetvis: Kan det hända här? Att frågan ställs är dock mest ett exempel på hur kort det kollektiva minnet är. Det har redan hänt. När islamisten Taimour Abdulwahab endast lyckades spränga sig själv i december 2010 på Drottninggatan i Stockholm var syftet så klart att mörda så många julfirare som möjligt. Vid den planerade attacken på Jyllandsposten som dansk säkerhetspolis och svensk polis lyckades avstyra i sista minuten fanns flera personer med svenskt medborgarskap med bland de tilltänkta mördarna. Målet var att ta sig in på redaktionen och döda så många som möjligt. Av någon obegriplig anledning tyckd en gång inte vara någon gång i det svenska medvetandet. Knappt två gånger heller. Minns att statsminister Olof Palme sköts ner på öppen gata utan personskydd. Ändå mördas utrikesminister Anna Lindh i en affär i centrala Stockholm, även hon utan personskydd. Därefter har politiker såväl attackerats som ”tårtats”. I mars lyckades en asylsökande på ett flyktingboende i Broby tömma en brandsläckare över justitie- och migrationsminister Morgan Johansson innan gärningsmannen brottades ner. Inget åtal väcktes och mannen släpptes. Samme asylsökande knivhögg i september en polis på ett asylboende i danska Blovstrød på Nordsjälland. Sverige kanske skulle lärt sig något första gången (och dessutom framfört en ursäkt till Danmark och den sårade polisen).

Så istället för att ställa frågan om det kan hända, av det enkla skälet att den är irrelevant, borde frågan bli: Hur ska vi hantera det nästa gång det händer? Vi vet att polisen redan är ansträngd på grund av underbemanning. På detta har vi redan lagt en resurskrävande gränskontroll som lär vara kvar ett bra tag framöver. Knappt tre timmar efter att attackerna påbörjades i Paris var 1500 soldater på väg in i staden för att säkra området och understödja polisen. Har vi den beredskapen i Sverige? Numerärt kan kanske en del regementen ute i landet mobilisera dessa styrkor, annars är det hemvärnet som det landar hos. Finns beredskapen och beslutsbefogenheterna där? Beredskapspoliserna som skulle kunna fylla en viktig funktion i dylika lägen avskaffades så sent som 2012. En skandal i sig.

Sverige ligger enkelt uttryckt efter gällande beredskap trots att det finns synnerligen god grund för att det borde vara tvärtom. Bara en så enkel sak som korrekt information, snabbt, misslyckades public service-kanalerna och TV4 med i fredags. Den som ville veta vad som hände i Paris fick leta någon annanstans de första timmarna. Vår beredskap är inte god.

 
 
4

Läsarkommentarer:

På hemmafronten allt lugnt?

Kommentering stängd

  • MEST LÄST PÅ NT.SE