När vi kommer in i hallen hemma hos familjen Lindh hamnar vi mitt i en färgexplosion. Glada färger, starka färger och många färger, på golv, väggar och tak.

- Jag triggas av dagens samhälle. Det är ju så beige, säger Jennie.

- Vi kan väl sitta i njutningsrummet, tycker hon och visar vägen, med ettåriga Engla stadigt parkerad på sin ena arm.

Artikelbild

Njutningsrummet är det stora rum som är en del av en utbyggnad som gjort att huset vuxit från 120 till 200 kvadratmeter. Här bjuds vi på många glada skratt, nybryggt kaffe och hembakad vetelängd, i rosa.

- Idén var ju kul, men det blev inte så himla bra, tycker bakerskan om den milda nyansen på den brödbit hon håller i sin hand.

Van att synas
Färgstarkt är bättre, mycket bättre.

- Är jag dämpad vill jag helst klä mig i svart eller brunt, men det är ju då jag inte ska göra det. Jag klär mig inte så här för att bli sedd, det är för min egen skull.

Artikelbild

Samtidigt har Jennie vant sig vid att vara den som syns, och som ständigt synas
i sömmarna. Hon får ofta kommentarer om sitt utseende och det händer att hon stoppas av helt okända som utbrister i ett "jag blir så glad av att se dig".

Inget kan göra känslomänniskan Jennie gladare.

- Jag skulle vilja vara ännu gladare, säger hon och skrattar glatt åt sina egna ord. Jag skulle vilja ha mer humor, om man får önska något.

Samtidigt vill hon träna sig på att bli lite mer lagom.

- Jag jobbar på det som är mellan, jag tycker jag blir för arg på barnen ibland.

- Men jag försöker att säga nej så sällan som möjligt. Det är nyttigt med nej ibland, men det ska vara en mening med det.

Som när hon sade nej till sitt gamla färglösa jag.

- När jag träffade min man var jag beige. Men när vår äldste son Milton var fyra månader gick jag till en frisör.

Jennie gick därifrån med rosa snagg. Sedan dess har hon ett par gånger per år troget återvänt till frisören Caroline Jansson, som också blivit hennes goda vän, med bara en tanke
i huvudet "varför inte prova?".

- Jag har varit grön, svart och riktigt krullig.

Nu ska hon fira sin tionde födelsedag. Det är fyrtio år sedan hon föddes.

- I år känner jag mig lite äldre, det är första gången som jag haft lite åldersnoja. Det känns som om man är halvvägs.

Ser hon tillbaka kan hon ändå konstatera att hon hunnit en bra bit på väg sedan hon föddes en bit utanför Kumla, skottåret 1972. Att denna närking nu är en inbiten östgöte förklarar hon så här:

- Jag fyllde 6 år - 24, alltså - och hade en riktig skiva. Dan efter åkte jag på vinterkurs i Älvdalen med Frivilliga Motorcykelkåren.

Flyttade till drömhuset
Hon reste i sällskap med bästa kompisen Jenny. Som gifta har de numera inte bara samma förnamn utan också samma efternamn.

- Vi är samma, men ändå inte, säger Jennie Lindh om den andra Jenny Lind.

Första dagen tog Jennie och Jenny en promenad iförda präktiga gröna skoteroveraller, när de plötsligt fick syn på en ung man.

- "Du, honom tar jag", sade Jennie direkt.

Så blev det. Det visade sig vara Henrik "Henka" Lindh från Finspång. Vigseln ägde rum i Boo kyrka fyra år senare och den nyblivna bruden hade just fått reda på att hon var gravid i sjätte veckan.

- Det var verkligen perfekt.

Efter att Jennie först bott i Finspång ett år flyttade de till Pålsboda på rätt sida om den närkingska gränsen.

-  Det var närmare hem. Vi bodde där i sex år, sen sade jag "nä, nu tar vi Finspång".

Det är tio år sedan. 2006 flyttade de in i det som bytt skepnad från renoveringsobjekt till drömhus.

- Jag tänker ibland "det är nästan för bra för att vara sant". Det blev så bra, med utbyggnad och allt, säger Jennie och tittar ut över det golv som då och då förvandlas till en inomhusbana för skateboard.

På väggarna hänger tavlor som hon målat och ovanför dubbeldörrarna ut till den vita vinterträdgården hänger masker i keramik, drejade av Jennie.

- Jag är lite konstnärlig, sådär.

Lugnt och stilla
Efter att ha jobbat på ett tryckeri i Örebro tog hon steget över till att bli frilansare. Som grafisk formgivare är hon kvinnan bakom Lindhska Design, med kontoret behändigt placerat på övre hallen här hemma och med inriktning på illustration, webb och layout.

- Den här blev klar nu i december, säger hon och går och hämtar en bok med titeln Örebro - Den sevärda staden.

- Men nu försöker jag vara föräldraledig, lägger hon till med en blick på Engla som så godmodigt sitter vid sin mamma sida.

Det har varit lite si och så med föräldraledigheten den här gången, precis som det varit när de tre sönerna föddes.

- Men nu är det fullt upp att få styr på vardagen. Tanken är att jag är hemma i år, sen får jag fundera på vad som ska hända sen, om det blir några roliga jobb eller om jag ska läsa illustration.

Fyrbarnsmamman tänker sig ett stillsamt 40-årsfirande.

- Det blir lite lugnt, släkten, bästa vännerna, vi blir fyrtio stycken.

Lugnt och stilla var det.

Vad vill du ha
i 40-årspresent?

- Ingenting, faktiskt. Inte mer än att folk kommer. När Henka fyllde förra året kom Engla som en 40-årspresent till honom. I år ska vi åka hela familjen till Teneriffa i en vecka, det får bli min present.

Och vad vill du inte ha?

- Nåt beige!