Konstaterade Marianne Bokblad i en kort dikt redan för tio år sedan. Så är det. Hon vrakar mer än hon väljer. Det gäller att väga orden på guldvåg när strofer ska förvandlas till toner.

 

Att Marianne Bokblad är lika glad i att skriva som att sjunga är alls ingen nyhet, det har hon gjort i alla år.

 

-Jag har skrivit väldigt mycket spex och annat skoj, säger hon glatt.

 

Och till sin förtjusning har hon märkt att det är extra lätt att få en udd på orden om man låter dem rimma, så där som man gör till kalas och födelsedagsfester.

 

Det har hänt att hennes familj som fått lyssna i förväg på hennes skrivna hyllningar sagt att "det är bäst att du läser dina verser efter middagen, annars får du ingen mat".

 

Bra kombination
Att ha språket i sin hand och sången i sin strupe är en utmärkt kombination för en lärare i svenska 2 tillika engagerad körledare. Men efter tio år med barnkören Små toner i Söderköpings församling tackade hon för sig nu i höstas.

 

-Det räckte, tyckte jag. Nu har jag inget med sång och musik att göra.

 

Nåja, det är en sanning med modifikation. Det är ändå det engagemanget som lett in henne på den väg hon nu vandrar.

 

För det var bristen på sånger som både hade begripligt innehåll och lättsjungna melodier som fick henne att skriva andliga sångtexter.

 

-Det ska ligga rätt i munnen och barnen ska kunna ta orden till sig.

 

Själv uppvuxen med "Jesus vid frukostbordet", som dotter till två frälsningsofficerare, har hon mångårig erfarenhet av hur alltför många av våra kristna sånger är späckade med "gammalkyrkliga begrepp och religiösa floskler".

 

När hon så fick se att det skulle bli en kurs för den nya tidens psalmförfattare klack det till i henne. Anders Frostenson-stiftelsen har funnits i 30 år och har som mission att förnya Svenska kyrkans psalmbibliotek.

 

-"Åh, jag vill vara med" tänkte jag och så skrev jag en "jag-kommer-i-alla-fall-inte-med-ansökan".

 

Bland 13 utvalda
Döm om hennes förvåning när hon, tillsammans med Norrköpingsprästen Myra Ekström, var bland de 13 utvalda av över 200 sökande.

 

Jublande lycklig, inte minst över att det fanns så kloka människor att de förstod att ta tillvara den livserfarenhet som ryms hos en medelålders kvinna (hon fyller 57 nu i mars).

 

Det hade hon redan fått bevis på när hon fått stipendium från stiftelsen just för att skriva den nya tidens psalmer.

 

-Annars finns det inte så mycket att söka för "lovande små tanter", det mesta i uppmuntringsväg riktar sig till de unga och lovande.

 

Stort behov
Nu möter hon de där musikaliska ungdomarna ändå, i form av ivriga tonsättare som sätter tänderna i de tretton psalmskrivarnas alster.

 

Sex seminarier under två års tid ska förhoppningsvis resultera i ett tillägg med många nyskrivna, nytonsatta psalmer till de närmare 700 psalmer som finns i dagens psalmbok.

 

Behovet är stort av det som beskriver den nya tidens vedermödor, sånger skrivna i tiden.

 

-För även den som inte tror på Gud sjunger psalmer, det hör till när man går på dop, bröllop eller begravning.

 

Hon har redan hört hur det låter när någon sjunger hennes egna ord. Hennes psalm Jag får vara en stund mitt i livet sjöngs nyligen på en tv-gudstjänst.

 

-Då satt jag faktiskt här i soffan och grät.

 

Det var samma soffa som hon i satt i när hon fick se en aidssjuk afrikansk flicka, som ändå strålade av en så stark livsglädje att den formligen knockade Marianne där hon satt framför tv:n.

 

-Tjoff, papper och penna. Jag skrev den på en kvart, säger hon om psalmen Livets sånger.

 

Hon slår sig ner vid pianot och slår an en ton. "Låt livets sånger sjungas mitt i sorg och nöd, låt livets sånger sjungas nära mörker och död."

 

Fallgropar
När det är som bäst rinner orden fram. När det är som värst är det som ett svårlöst korsord som kräver både lexikon och synonymordbok.

 

Det är ingen ovanlig syn att det nattetid blinkar i hennes sovrum, när hon tänder, släcker, tänder, släcker sänglampan allteftersom orden tar fastare form och pockar på att omedelbart bli nerskrivna.

 

Ska det bli bra måste det vara äkta. Men hur snubblande nära ligger inte det innerligt upplevda banalitetens fallgropar, det kan ju inte bara vara en slump att hjärta och smärta är ett troget rimpar.

 

Men inte hos Marianne.

 

-Lite substans måste det vara och man måste tro på orden för att kunna skriva dem. Det ska vara andligt och angeläget, men utan pekpinnar. Pekpinnar är det värsta jag vet.