40-talisterna har passerat övergångsåldern och stretar vidare.Nu skriver Cecilia Hagen skriver om kvinnorna i sin generation igen, nu i 60-årsåldern.

 

Men varför ska det så ihärdigt stretas på? Kan inte rekordgenerationen tagga ner lite, lämna plats och gå i pension?

 

"Hon var söt som socker, en blond liten ängel med ett hjärta av guld. Klok som få. Arbetsduglig och omhändertagande som ingen annan, hon värnade om de svaga, hon axlade ansvaret (...). Och ingen var någonsin tacksam, men inte gnällde hon, hon stretade oförtrutet vidare."

 

Författaren och journalisten Cecilia Hagen beskriver varför hon använt sin barndoms litterära hjältinna som samlingsnamn på kvinnorna i sin egen generation.

 

Cecila Hagens Kulla-Gullor är de runt 600 000 svenska kvinnor som är födda på 40-talet. Flickor födda i ett annat Sverige, som växte upp till en värld av möjligheter. Som lärde sig att det var viktigt att vara duktig, men också att ställa krav på tillvaron.

 

"Bra på att ta för oss"
- Det sägs att vi som är födda på 40-talet har varit med om fler nya upptäckter under vår livstid än någon annan varelse i världen, så vi är bra på att ta för oss, säger Cecilia Hagen.

 

De duktiga flickorna tillhör Sveriges rekordgeneration, en generation som hittills aldrig låtit sig tystas. Plötsligt är de i pensionsåldern, och vad händer? Trappar de ner och lämnar plats?

 

Nej minsann, Cecilia Hagen och hennes generationskamrater stretar oförtrutet vidare.

 

Inget debattinlägg
För 15 år sedan gav hon ut Kulla-Gulla i övergångsåldern - eller nu fyller alla duktiga flickor 50.

 

Nu kommer uppföljaren Kulla-Gulla stretar vidare, lägesrapport vid 60+, där hon tar upp allt från jobb och relationer till barnbarn och plastikkirurgi.

 

- Jag har skrivit boken för att uppmuntra min omgivning, men kanske allra mest mig själv.

 

- Jag skriver för att förstå vad jag själv tycker. Boken är inget inlägg i någon debatt, jag bara berättar hur jag tycker att det är.

 

Cecilia Hagen bor i en stor trävilla på Djurgården i Stockholm med svindlande vacker utsikt från arbetsrummet.

 

När hon sitter i den vita träsoffan och ser ut över vattnet syns resultatet av just den här Kulla-Gullans stretande.

 

Stora Journalistpriset
På den röda väggen bakom henne, strax under farmor Hagens porträtt, hänger ett inramat diplom där det med snirkliga bokstäver står: Stora Journalistpriset. Strax bredvid en Expressen-löpsedel från när hon fick priset och i bokhyllan intill ett tjugotal exemplar av hennes näst senaste bok.

 

Hon har själv absolut ingen längtan efter att gå i pension, hon vill fortsätta jobba minst tills hon är 67. Men det handlar inte om att hon inte vill trappa ner.

 

- Jag behöver mina stålar! Jag är och har alltid varit en trygghetsnarkoman och tycker tanken på att leva utan lön är läskig.

 

Åldersdiskriminering
Ett av de mer allvarliga ämnen hon tar upp i sin bok är åldersdiskriminering, som till exempel när alla personer över 60 räknas bort i marknadsundersökningar.

 

- Jag kan bli riktigt sur på sånt där, trots att vi är en så stark generation blir vi inte sedda. De inbillar sig att vi har bestämt oss för vilken grönsak vi ska äta resten av livet, det är ju så fel!

 

Men på det stora hela har Cecilia Hagen inte så mycket emot att bli äldre, och den känslan tror hon att hon delar med många.

 

- Det är inte särskilt tråkigt alls att vara i min ålder, det är mest trevligt faktiskt. Men det är kortare tid kvar av livet, hur man än ser på det finns slutet inom synhåll.

 

Men visst ämnar Cecilia Hagen streta vidare ett tag till, och sina Kulla-Gullor överger hon inte i första taget.

 

- Om femton år skriver jag Kulla-Gulla på nya äventyr, om ytterligare ett antal år Kulla-Gulla kommer igen, därefter Kulla-Gulla ger sig inte och sen slutligen Kulla-Gulla kilar vidare. Fast den får väl någon annan skriva åt mig.