Margareta tar en dag i taget
Margareta Nordin vårdar sedan många år tillbaka sin sjuke make Nils. Och hon klagar inte över den hjälp hon får, men vet att situationen kunde sett annorlunda ut.
-Det är mycket man ska ta reda på själv, säger Margareta Nordin och bläddrar i en tjopck bunt med broschyrer.
Foto: Lisa Brunzell
Trots höften försöker Margareta leva ett aktivt liv. Hennes stora intresse är stickning. Och en till två gånger i veckan försöker hon komma iväg på stickcafé på Vetekornet. - Det är det som håller mig uppe. Sedan har hon också en egen blogg, där hon skriver om stickning och lägger ut bilder på sådant hon skapat. - Jag har många vänner på nätet. Men att komma hemifrån är inte så lätt. Nils, som är Margaretas make sedan 50 år tillbaka, är helt rullstolsburen och behöver hjälp med en hel del. Nils sjukdomshistoria började redan 1984 då han opererades och fick en ny hjärtklaff. Han blev aldrig riktigt bra efter operationen. Dessutom lider han av primärprogressiv MS som inte kan behandlas med bromsmedicin. Han blir snabbt allt mer handikappad. Nils har ingen balans. - Varje morgon kommer hemtjänsten och hjälper honom att tvätta sig och klä på sig. Han får också hjälp med att duscha två gånger i veckan. Inga sena kvällar
Viss städning och ett larm ingår också i hemtjänstens uppdrag. Utöver det har de hjälp med anhörigstöd, det ger Margareta avlösning tio timmar i månaden. - Vår situation kunde vara ännu sämre. Avlösningen är gratis och innebär i praktiken att någon kommer och håller Nils sällskap några timmar så Margareta kan göra vad hon vill utan att behöva oroa sig för hur hennes man har det. - Men man får bara avlösning mellan 8-21 vardagar. Och utnyttjar man inte alla timmar får man inte spara några till nästa. För hemtjänsten betalar de maxtaxa, 1 712 kronor i månaden. - Bekanta till mig fortsätter jobba efter pension för att få ett tillskott i kassan, men det har ju jag ingen möjlighet att göra. Nils och Margareta har inga gemensamma barn eller barnbarn som kan avlasta dem. Nils har två vuxna barn sedan tidigare. Men dottern är bosatt i Italien och sonen är sjuk i MS. - Vårt nätverk är litet när det gäller. Ibland undrar man var vänner och bekanta tar vägen. Under en period provade de på växelvård. Några veckor på ett vårdboende varvades med några veckor hemma. - Det var ännu jobbigare. Personalen där hade inte tid att prata med honom. Det fanns inga aktiviteter eller andra boende som Nils hade något utbyte av. - I november var sista gången. Jag kan inte se honom så här, tänkte jag. Jag fick så dåligt samvete. Nyligen fick Nils vara på korttidsboende på Kvillinge äldrecentrum. Margareta fick möjlighet att åka bort några dagar. - Hittills har det varit det bästa. Jag hoppas att han kan vara där två gånger per år och att jag vet om när det blir ett tag i förväg så att jag kan planera för det. Lång historia
Kanske kan Nils vistas där när Margareta ska opereras och under hennes konvalescenstid efteråt. Att bli anhörigvårdare har varit en omställning för Margareta. Hon tycker det är jobbigt att be om hjälp. - Man vill ju klara sig själv så länge det går. Första gången hon insåg att de nog behövde någon form av hjälp var för cirka 15 år sedan. - "Biståndshandläggare", jag hade inte ens hört ordet innan. Nu är hon väl påläst och söker reda på den information hon behöver på nätet. De är också medlemmar i NHR, där Nils och Margareta deltagit i en MS-cirkel och fått lära sig ännu mer. Men det har inte varit och är fortfarande inte alltid så lätt. - Det skulle finnas någon som samordnade hjälpen, mer än biståndshandläggaren, tycker Margareta. Van vid hemtjänsten
Om man har ett specifikt problem skulle man kunna gå till någon som var "spindel i nätet". Då hade hon kanske varit anställd som en av Nils personliga assistenter nu, hon hade i alla fall kunnat söka. Nils och Margareta har de börjat vänja sig vid att ha hemtjänst varje dag. Det är 10-15 olika personer som turas om. Det är många olika, från början helt främmande människor som de öppnar sitt hem för. - Det får man släppa. Framtiden tänker hon inte så mycket på. De saknar båda att kunna resa, något de gjort mycket tillsammans förr. - Vi tar en dag i taget.
Så jobbar vi med nyheter