Jag ska avslöja det med en gång: jag hör till dem som gillar Anna Wahlgren. Nu är mina barn stora och därför är jag inte inne i föräldradebatterna som förs på nätet. Men ingen har kunnat undgå den flodvåg som lösgjorts sedan Anna Wahlgrens metoder av föräldrar och läkare anklagats för att vara barnmisshandel.
Så efter en debatt mellan Anna och en barnläkare i P1 (där Anna klipptes av när hon hävdade att det är barn-läkare som skriver ut neuroleptika till spädbarn som är de verkliga barnmisshandlarna) plockar jag fram min gamla ?Nya Barnaboken? från ett glömt hörn i bokhyllan. Skriven 1983, tryckt 1994, samma år som min förstfödda. Det vore en överdrift att påstå att den var min bibel, men den var viktig för mig när jag blev mamma första gången. En vän att hålla i handen.
Jag blåser bort dammet och börjar bläddra i den vältummade boken, fylld av vikta hörn och utropstecken. Jag börjar läsa ? och känner samma sak nu som då, för 15 år sedan: det här är en skattkista av klokskap, kärlek och förnuft. Jag döms inte som förälder, utan får uppmuntran till att våga lyssna till min egen innersta övertygelses röst. Följa och våga lita på mina instinkter.
Jag ler igenkännande när jag kommer till kapitlet som handlar om att få barnet att sova hela natten, i egen säng i eget rum. Där följde jag Annas råd rakt av och det funkade på båda barnen. Ler också när jag kommer till kapitlet ?Leka på egen hand?. Jag minns såväl hur barnen hade en cykelkorg på utsidan av spjälsängen där det låg nya, spännande pryttlar (typ decilitermått och slevar) varje morgon. De räckte väl för en timmes lek på egen hand i ottan.
Jag köpte inte allt i ?Barnaboken?, men jag plockade bitar ur den.
Förra fredagen deltog Anna Wahlgren i en chatt på Sveriges största föräldraforum. Där skrev hon bland mycket annat att det var hennes sista offentliga framträdande utanför det egna forumet på nätet. Trött som hon är på att hennes metoder rycks ur sitt sammanhang, filmer stympas och uttalanden klipps bort.
Men snälla Anna, du kan väl göra ett sista undantag för mig?
Du talar ju så vackert att det kan röra en sten. Och jag är ingen sten ... Det är så mycket roligare att lämna scenen med en bukett rosor i famnen än ett släp av burop efter sig!
Ska vi en gång för alla förklara vad den så kritiserade krishjälpen ?Tryckpressen? går ut på och när den kan användas?
Det händer att små barn skriker. Och skriker. Och skriker. Det finns hur många olika sorters skrik som helst, och alla betyder de olika saker, men ett särskilt slags skrikande är extra outhärdligt (för barnet också, nota bene), nämligen det där barnet ?fastnar? i samma onyanserade tonläge och skriker, skriker, skriker så man undrar när det ens hinner dra efter andan (vilket det inte heller alltid gör utan tuppar av till slut). Ett sådant skrikande måste brytas. Föräldrar brukar kalla den sortens skrikande ?hysteriskt?, och hysteri är ett outhärdligt sinnestillstånd, för små som för stora. Hysteri eller ej, detta onyanserade skrikande som kan pågå i timmar och driva vett och sans ur den mest balanserade förälder måste brytas, inte minst för barnets skull. Jag behöver nog inte tillägga att mot den sortens ?fastnade? skrik hjälper varken tröst, den beramade fysiska närheten, något planlöst bärande i timmar, någon napp att tratta in femtioelva gånger eller bröstet eller flaskan som barnet inte tar. Och det är ju det som är så knäckande för en förälder som ?försökt allt? att barnet bara fortsätter skrika och skrika och skrika ändå. Då är det KRIS. Och då kan det hända, detta som inte får hända men som händer, enligt obestyrkta uppgifter 300400 gånger om året i Sverige, att en till vansinnets rand driven förälder, vanligen fadern, vrålar i vanmakt, tar tag om sidorna på det lilla (ryggliggande) barnet och skakar det vilt, så att det tunga huvudet slänger i luften i rasande fart. Vilket leder till att barnet tystnar. Kanhända rentav för gott. Detta är Shaken Baby Syndrome.
?Tryckpressen? arbetar precis för motsatsen. Det skrikande barnet ska LUGNAS, inte för att det till varje pris ska tystas utan för att det är lugn barnet behöver. Det gör alla som ?fastnat? i någonting outhärdligt. Man lägger barnet tillrätta på mage i vagnen armarna upp, benen ut, huvudet till höger lägger hastigt över filt eller täcke och sätter sedan igång att ?vagna?, det vill säga drar vagnen fram och tillbaka med stadiga tag och en liten knyck i varje riktning, med ena handen. Med den andra, utbredd som en solfjäder, lägger man ett rytmiskt tryck över lilla ryggen och bakhuvudet för varje ?resa? med vagnen i endera riktningen (hela tiden densamma, vilken man nu väljer). Och det ska jag säga, ?tryckpressen? kanske ser lätt ut, men det är en konst att få till den mjuka men fasta, korta men betryggande lilla pressen med exakt jämna mellanrum. Effekten är emellertid oslagbar. Det mest hysteriskt skrikande spädbarn låter sig lugnas på mindre än två minuter på det här viset.
Du är inte orolig för att någon utmattad förälder använder metoden fel och utsätter barnet för fara?
Nej, jag är inte orolig. Jag tilltror människors omdöme. Det intressanta här är ju att SE PÅ BARNET. Mina så kallade metoder syftar till att lugna barn som skriker, inte att göra någon förälder vansinnig, vilket lätt händer om man just INTE vet vad man ska ta sig till när barnet bara skriker och skriker och skriker. Jag är ganska övertygad om att mina lugnande krisverktyg räddat både liv och förstånd i många läger. Vanmakt är det farligaste av alla mänskliga sinnestillstånd.
Så det finns ingen relevans i barn-läkarnas kritik, som går ut på att din krismetod skulle kunna orsaka just Shaken Baby Syndrome?
Nej, men det finns prestige. Jag undergräver deras auktoritet. Klart de måste angripa mig, men man kan inte i längden tvinga folk till lydnad medelst skrämselpropaganda. Barnaboken säger ?Gör så här, så slipper du problem? och Sova-hela-natten-kuren säger ?Gör så här, om du redan dragit på dig problem? och vips är det jag och mina råd som hjälper, inte etablissemangets. Jobbigt, förstås. Den som inte är sjuk går inte till doktorn.
Tvärtom anklagar DU barnläkarna för övergrepp när de skriver ut neuroleptika till spädbarn.
Jag är mycket glad över att äntligen detta våldsamma övergrepp på små barn som barnläkarna gör sig skyldiga till dagligen och stundligen kommer i dagen, till slut. Min larmrapport som på sin tid orsakade krigsbokstäver på Expressens löpsedel ?Anna Wahlgren anklagar läkare: Spädbarn drogas med farliga nervmediciner? begravdes i tystnad, och så har det fortsatt.
Så upp till kamp nu, goda barnläkare, ni som anklagar MIG för barnmisshandel! Förklara varför ni ger neuroleptika till späda barn, blott femsex månader gamla. Jag har tre frågor till er, och vi är många som vill ha svar:
1. Varför skriver ni ut neuroleptika till fullkomligt friska spädbarn och småbarn, nu också antipsykotika?
2. Varför ska BVC råda hjälpsökande föräldrar att lämna barnet åt sitt öde att försöka skrika sig till sömns?
3. Varför avråder ni så energiskt från andningslarm, som bevisligen räddat liv genom att varna i tid vid andningsstop? Ska kanske brandkåren i samma anda avråda från brandlarm?
(Se separat artikel)
Du får ofta slängt i ansiktet att du är autodidakt, saknar utbildning och därmed vetenskapliga bevis.
Övertron på vetenskap är sanslös, särskilt som denna vetenskap väl så ofta är korrupt. Och pålitlig som en vindflöjel. Ibland tänker jag att det vore roligt om folk fick klart för sig att de måste förankra sin förälskelse i VETENSKAP innan de vågade tro att de gjorde rätt som blev kära.
Jag minns när ?vetenskapen? ställde sig bakom läkemedelsindustrins senaste landvinning, ett lugnande medel speciellt framtaget för oroliga blivande mödrar, kvinnor som mådde illa, var deprimerade, var oroliga (vem är inte det som väntar barn?). Med ?vetenskapen? i ryggen skrev läkarna ut Neurosedyn hej vilt. Mot provision, får man förmoda, då som nu. Och vartenda barn föddes missbildat.
Jag minns också hur ?vetenskapen?, lättköpt av livsmedelsindustrin, förespråkade modersmjölksersättning, den industritillverkade nya fantastiska, som gav barnet bättre näring än modersmjölken. Nestlé prånglade ut den även i u-länderna (som det hette på den tiden) där mödrarna fick den gratis, medan deras egen mjölk sinade, och sedan hade de inte råd att köpa mer. Barnen dog som flugor.
Förresten, dina egna ungar. (Hoppas det är okej att jag säger ungar. Det är så fint tycker jag. Fölunge, kattunge, människounge ? ) Dem har du alltid valt att hålla utanför offentligheten. Men kan du inte berätta lite om hur de mår och vad de gör?
Livet är inte alltid lätt och ska inte så vara. Jag tror inte alla mina barnskulle skriva under på att de ständigt mår toppen och alltid har gjort. Men vem kan det? Jag har en stor barnaskara, åtta i livet utan ett enda svart får, vilket onekligen är lite ovanligt. Ingen har dragit sig undan, alla är intensivt sammansvetsade och älskar varandra förbehållslöst.
De är självständiga och framgångsrika inom sina respektive gebit. I år blev mitt första lilla barn utnämnd till Sveriges första kvinnliga professor i estetik. Min son, som liksom jag är autodidakt, är en av världens främsta datorspelsproducenter.Stolt är jag förstås också över ett barn som är lärare i SFI, Svenska för invandrare. Ett barn är Attending Manager vid ett av världens äldsta universitet. Stolt är jag över dem alla. Som jag brukar skämta: ?Allt som är bra med er är min förtjänst. Allt som äråt skogenär ert eget fel!? Och alla, utom för närvarande en som är skild, lever i goda, stabila förhållanden. De har inte upprepat min historia. De har inte blivit slagna,skändade, hatade ellerförnedrade. De lever i respekt. Det är min stora lycka. Och alla har de barn, eller är på väg att få!
Varför är så många emot att använda till exempel sömnmetoder? Är det någon skillnad på dagens föräldrar och din generations?
För folk i min generation var det självklart att barn sov på nätterna. Man hjälpte dem sova över nattmålet (som det hette i singularis på den tiden) och så var det inte mer med det. Och det kan man ju kalla ?metoder? precis som det ju onekligen är förenat med metoder att se till att små barn får mat. Sömnen, det stora och livsnödvändiga behovet av sömn, ska naturligtvis ifrågasättas lika lite som maten. Och det gjorde man inte ?förr?. Och gör man inte i resten av världen, om man säger.
I en chatt ifrågasatte en förälder varför vuxna, i stället för barnet självt, ska styra behovet av sömn?
Styra? Visst, vi får höra att ?barn tar sig den sömn de behöver?, men då tycker jag att barn ska få ta sig den mat de behöver också. Eller hur! Kräla till kylskåpet och yla. Eller dra av mamma tröjan och fiska fram bröstet ur hennes behå. Eller behöver barnet möjligen lite hjälp för att överleva från ena dagen till den andra?
Vad är viktigast att tänka på när man vill uppfostra sitt barn på ett bra sätt, tycker du?
Att försöka förstå. Att till varje pris försöka förstå. Och sedan agera utifrån BARNETS intresse. Vilket inte alltid är detsamma som ens eget, samhällets eller, ursäkta, de goda barnläkarnas med sina receptblock.
På newsmill.se skrev du ett lååångt förklarande inlägg apropå de senaste händelserna. Bland kommentarerna fanns människor som hakar upp sig på att det är oansvarigt att föda nio barn till en redan överbefolkad värld. Vad svarar man på sådant?
Ja, vad svarar man på det? Kärlek vill barn, och barnen var mitt universitet.
?Gifta sig med barnet eller fostra det för livet?? heter ett av dina kapitel. Du förordar att vi ska förbereda våra barn för livet. Få dem att stå på egna ben. Nu vittnar svenska före?tagsledare om att det blir allt vanliga att unga vuxna har med sina föräldrar till anställningsintervjuer och löneförhandlingar. Hur ser du på detta tecken i tiden?
Patetiskt. Kapitlet jag skrev för 25 år sedanhar ju onekligen fått sin pinsamt tydligarelevans. Ändå önskar sig, enligt gedigna undersökningar, de allra flesta föräldrar barnens självständighet som nummer ett på listan. Men i vår tid, vår kultur, vår civilisationhar segregation blivit om inte ordet så praktiken för dagen. Föräldrar har blivit serviceinrättningar och barnen fritidsartiklar. Som förväntar sig såväl underhållning som räkmackor i livet. Utan att behöva anstränga sig. Det ska räcka med att se cool och sexig ut, men det gör det inte. Föräldrars främsta uppgift är att på bästa sätt förbereda sina barn för ett liv utan föräldrar.
Du är 67 år. Står du pall tsunamin?
Ja! Allt jag har velat säga står skrivet. Men jag ska inte sticka under stol med att det ska bli underbart skönt att tacka för mig och ägna mig åt att njuta av liv och barnbarn, inte minst de som ska komma!
Men, hur mår du efter allt som har hänt? Det borde göra ont i själen att bli så hårt anklagad som du blivit?
Det var väl inte så kul för David heller när han slogs mot Goliat. Men han vann. Jag har gjort mig till den lilla människans röst. Och den allra minsta lilla människan är barnet. Jag är stolt över min livsgärning och tacksam över att jag trots allt inte lever i häxbränningens tidevarv.
Under dagisdebatten på 70-talet var det bajs i brevlådan och mordhot.
Skrämmer dig den nya sortens mobbning, näthatet?
Ja, den är skrämmande för så många, som får sina liv förstörda. Verkligen inte bara för mig, som ändå har motartilleri.
Men alla som gillar dig kan alltså fortsätta surfa in på din hemsida, för DEN ska väl inte läggas ned även om du själv drar dig undan offentlighetens ljus nu?
Nej, den ska verkligen inte läggas ner, för den gör en ofantlig nytta. Många som kommer dit säger att det är som att ?hitta hem?. Och så ska det vara, precis som Barnaboken ska vara som en vän. Om jag inte personligen orkar skriva där i evighet, kommer förvisso andra att ta över efter mig. Och det är underbart. Vilka klippor jag har! Vilka eldsjälar!
Förresten, hur många barnbarn har du? Till och med barnbarnsbarn?
Nej, inga barnbarnsbarn ännu, men vältolv barnbarn, på de trettonde och fjortonde. Och jag som fick så många flickor sju stycken och ?bara? två pojkar varav lillebror dog i difteri kan konstatera att könsfördelningen på barnbarnen är exakt jämn.
Ok. Pussa hela bunten från mig!
Tack, tack!