Hon hittade en jurist och två år senare, 1958, var hon gift och fick sitt första barn. Hon försökte plugga samtidigt som hon tog hand om man, hem och barn men slutade snart.-Så småningom började jag vikariera som högstadielärare. Jag hade 1,5 halvt betyg i engelska och undervisade i stort sett i alla ämnen utom matte.Att hon inte hade någon akademisk examen kändes ändå som ett misslyckande och hon minns en kommentar från en tjej som pluggade till jurist.-Du är inte ens fil kand, sade hon till mig. Och den kommentaren satt. Det var så då, det var skillnad på folk och folk.När Ingrid Käfling och hennes man skiljde sig 1970 fortsatte hon att vikariera i några år. Men det var allt svårare att få lärarjobb.-Där stod jag med två barn. Jag insåg att jag var tvungen att gå vidare och skaffa mig en riktig lärarutbildning.Hon pluggade till mellanstadielärare och tänkte åka till Peru för att bli lärare där. För att kunna göra det var hon tvungen att lära sig spanska. På spanskakursen träffade hon sin nuvarande man. Något Peru blev det inte.-Jag trivdes med lärarjobbet och hade en enorm motivation att läsa färdigt och bli något.1975 var hon klar, gifte sig och fick barn nummer tre 1977. I Söderköping behövdes speciallärare så Ingrid Käfling vidareutbildade sig och jobbade som sådan fram till pensionen 2001. Under tiden blev hon också kantor.-Jag har spelat piano sedan jag var sju och hade en gång funderingar på att bli pianist. Men jag gillade aldrig att öva, Istället för de fem timmar som krävdes övade jag bara en timme om dagen.Hon tyckte det var lite synd att hon inte utnyttjade att hon var duktig på att spela. Så samma år som hon fyllde 50 år, 1986, sökte hon kantorslinjen och kom in. 1987 var hon färdig och har sedan dess jobbat i kyrkan. -Sedan jag blev min egen 2001 har jag haft 850 förrättningar, berättar hon. Det råder stor brist på kantorer.När hon gick i pension visste hon inte att hennes tjänster som kantor skulle vara så efterfrågade.-Jag hade redan anmält mig till universitetet. Jag ville försöka att ta en fil kand.Konstintresserad
Hon började med konstvetenskap eftersom hon alltid varit road av konst och av att måla. Konstvetenskapen ledde i sin tur till en konstresa till Frankrike, som i sin tur fick Ingrid Käfling att ta sig an franskan.-Tanken var att jag skulle lära mig prata franska flytande, men det gjorde jag tyvärr aldrig. Studierna i konstvetenskap och franska gav Ingrid Käfling blodad tand.-Nu borde jag väl kunna klara engelskan också. Och det gjorde jag. Det har varit hemskt roligt. Men uppsatsen tog två år att skriva. Jag tänker på min stackars dotter som sitter och skriver en avhandling på 450 sidor. Att hon orkar.Vi diskuterar om det är rätt att på äldre dagar ta upp plats för ungdomar som är i början på av studier och karriär.-Till språken är det så få sökande att de på universitetet bara blir glada. Jag har blivit otroligt väl bemött under hela min studietid av både lärare och elever. Jag möter så många av mina kolleger som tycker att det är fruktansvärt att inte jobba längre, de känner sig överflödiga. Jag rekommenderar verkligen andra att lära sig något nytt. Det kan vara hantverk eller vad som helst. Gärna något som ingen annan kan så att man kan bidra med något.Nu blir det inga fler uppsatser för Ingrid Käfling. Och kanske inte några universitetsstudier. Men pluggar gör hon fortfarande, italienska på Senioruniversitetet. Att få tiden att gå är inga problem för Ingrid Käfling. När hon inte spelar eller pluggar leder hon också damkören Bifrost i Norrköping.-Jag har nog aldrig haft det så bra som nu, säger hon.