Jag borde ha förstått allvaret, när tidningarnas förstasidor mötte mina trötta steg tidigt på morgonen vid stationen i Telford på vägen in i OS-bubblan i London igen. Hela den brittiska ön stod på tå och gick fullständigt Wiggomania lagom till sitt berömda afternoon tea.
En man, en cyklingens superman, vände ut och in på alla begrepp, när han följde upp triumfen i Tour de France för tio dagar sedan med ett OS-guld i tempoloppet på sina egna gator i nordvästra London.

Bradley Wiggins, 32, klev in strax före klockan 21 på Olympiastadion i fredags kväll i den gula, den vackert gula, ledartröjan i Tour de France, mötte publikens hyllningar och slog i den väldiga klockan.
Den här eftermiddagen satt han i en guldstol framför portarna till det gamla slottet Hampton Court Palace, som fram till mitten av 1700-talet var ett kungligt residens.
En gång i tiden regerade kung Henry VIII här.
I dag är ”Wiggo” kungen här.
Sir Wiggo.
Det kan bara vara en tidsfråga innan drottning Elizabeth II kallar honom till Buckingham Palace och adlar Storbritanniens främste olympier genom tiderna, som tagit sju medaljer (fyra guld) under sina fyra olympiska spel från Sydney, Aten, Peking och London. Den sympatiske, ödmjuke log lätt över just den frågan.
”Hur skulle du gilla att bli kallad Sir Wiggo?”
”Det låter inte så bra. Hur stor ära det än är så skulle jag inte lägga för stor vikt vid det. Jag kommer alltid bara vara Brad.”

”Wiggo” började sin framgångsrika karriär inomhus – i bancykling – och med alla möjliga och möjliga titlar i velodromer runt om i världen cyklade han en dag ut från hallen för att erövra resten av gatorna. Det har varit en lika lång som imponerande resa, som nådde just den lyckligaste dagen i hans karriär här och nu.
Han ville ta familjen, vännerna och fansen i sin famn och vägrade nästan lämna sin cykel och folket för prisutdelningen.
”Det var ett enormt stöd och jubel, som jag aldrig kommer få uppleva igen”.
Många ville gratta.
Många ville hylla.
När han gått i mål på Champs Élysées i Paris förra söndagen bröt han mönstret och höll sitt tacktal – mot traditionen – på engelska.
”Vad skulle jag göra? Alla mina fans, som tagit sig till Paris för min skull, var värda det”, sa han då.
Att fixa guldet en hel nation både drömde om var också en gåva till supportrarna.
”Vad ska du göra nu?”
”Jag ska ta ett par gin och tonic. Jag har tränat så länge för det här och man vet aldrig vad som väntar härnäst. Jag ska stanna i London några dagar och heja fram mina vänner i Team GB.”

Den svenske silvermannen från Peking 2008, Gustav Larsson, hade ingen rolig dag och slutade först på 16:e plats. Han var hyggligt med i loppet, när han – av misstag – råkade trycka till en växel just i en av banans många gropar och föll hårt mot trottoarkanten.
Där försvann ett svenskt medaljhopp.
Det var, tyvärr, den vanliga bilden av blågula OS-hopp den här onsdagen.
Den tillhörde, utan tvekan, värdnationen, där roddarna Helen Glover och Heather Stanning vann det första OS-gulder för Storbritannien inför drygt
30 000 åskådare i Eton Dorney.
Jublet var nästan Wiggtastic.