Dagen började klockan 06.00 i bussen ut till kanoten i Eton Dorney.

Dagen avslutades strax före klockan 22.00 i ett kungligt kalas i OS-parken i Stratford.

Det blev en dag av den här dagen också med mjölksyra, skrapsår och Niclas Ekberg.

Hörde ni jublet?

Hörde ni det fullständigt galna jublet från kungen, drottningen, Pernilla Wiberg, artisterna Niklas Strömstedt och Andreas Johnson, bronsbrottaren Jimmy Lidberg, RF-basen Karin Mattsson Weijber och blågula fans bland de 12 000 i Basketball Arena (!).

Sverige är i OS-semifinal mot Ungern tack vare en bragden mot den regerande Europamästaren Danmark i The Scandinavian Thriller.

Vi tar det bästa först.

Vi börjar med en hög blågula hjältar, som tog tillbaka Sverige in på vinnarspåret, när allt verkade så förlorat överallt.

Jag är totalt slut.

Sverige stod med ryggen mot väggen mot de danska favoriterna och den mindre vänliga domarduon Nikolov och Nachevski från Makedonien, men när det krävdes som allra mest var målvakten Johan Sjöstrand, Dalibor Doder och Fredrik Petersen bäst.

Alla var bäst.

Det var en rysligt spännande kvartsfinal, där Sverige tidigt lyckades störa Danmark och deras största stjärna i Mikkel Hansen, som faktiskt nollades de första 30 minuterna. Ett riktigt bra defensiv tillsammans med Sjöstrands storspel lyfte hela laget och tog det till ett drama in i sista minuten.

Den blev Niclas Ekbergs.

Han hade missat tre-fyra frilägen tidigare i matchen och snuddade vid ordet syndabock, men så plötsligt kunde han först peta in 23-22 och avgörande 24-22, när uppgivna danskar insåg det hela förlorat.

- Det är bara för gött, sa Johan Sjöstrand och log.

- Total, total glädje... Jag är alldeles mållös, sa Niclas Ekberg.

Det var tur han inte var det där ute.

Jag surfade några timmar tidigare, på ett lokalt mediacenter i skuggan av Big Ben vid Westminister, genom den svenska historien av blågula fanbärare i sommar-OS.

Med det finns bara en enkel fråga.

Vem vågar bära den svenska flaggan i Rio de Janeiro 2016?

Det vilar en förbannelse över våra fanbärare genom åren.

Kalla fakta avslöjar det.

Jan Jönsson är den senaste svenske fanbäraren, som också lyckades i ett sommar-OS med ett brons i fälttävlan. Det var i München 1972. Det är 40 långa, långa år sedan. Från de spelen i Tyskland till dagens London 2012 är det ett dystert facit för alla de blågula med flaggan vid invigningen.

Här är beviset för det.

 Kanotisten Agneta Andersson tog medalj i tre OS (1984, 1992 och 1996), men i Söul 1988. fick hon åka hem tomhänt.

 Stefan Edberg kom till Barcelona 1992 med två brons från Söul 1988, men blev utan medalj i Spanien.

 När Jan-Ove Waldner bar flaggan 1996 i Atlanta misslyckades han för första och enda gången i sin OS-karriär, när han försvann redan i gruppspelet.

 Anna Olsson har också en framgångsrik OS-karriär i kanot med medaljer i tre OS (1982, 1992 och 1996), men inget i Sydney 2000.

 Simmaren Lars Frölander likaså... Han fixade medalj 1992, 1996 och 2000, men Aten 2004 slutade han utanför pallen.

 Christian Olsson var skadad 2008 och kunde inte försvara sitt guld från Aten, men flögs in till Peking för invigningen.

 Rolf-Göran Bengtsson överraskade alla med ett silver i Peking, men i London 2012 kom han inte ens till start den avgörande dagen på grund av en skada på hästen Casall.

Ni förstår, säkert, frågan bättre nu.

Rolf-Göran Bengtsson hade planer för så mycket mer, men det stannade, tyvärr, bara vid en tanke. Hans häst Casall klarade inte veterinärbesiktningen under morgonen. Ett litet, litet skrapsår ovanför hoven på vänster framben satte stopp.

Svenskarna försökta göra allt för att få Casall att starta, men hästen reagerade våldsamt, när de tryckte på såret och det fanns inget annat väl än att stryka sig från dagens final.

Helt rätt - förstås, men det gjorde ont hos många.

- Ett antiklimax, sa Rolf-Göran Bengtsson.

- Vi har jobbat så hårt så länge för just det här dagen, men så händer det här.

Henrik von Eckermann från Söderköping och Allerdings hämtade sig aldrig riktigt från misslyckandet tidigare i veckan och hamnade precis utanför gruppen, som fick rida andra rundan i finalen.

Han blev 23:e i sin OS-debut, som var så nära att bli så mycket roligare.

Onsdagen började annars med en otäckt bekant bild från mitt förra besök i Eton Dorney.

Då ville Lassi Karonen fly i sin sculler.

Nu vevade Markus Oscarsson, 35 och Henrik Nilsson, 36 långsamt med sina armar och lät kanoten sakta glida bort från händelsernas centrum, medaljutdelningar och nationalsånger.

I 800 av 1 000 meter var de ju där.

Så kom mjölksyran, som spred sig elakt ut i deras kroppar och svenskarna sjönk, likt en sten, genom fältet och slutade femma, men OS-guldparet från Aten 2004 ska ha näven för deras satsning. Det blågula paret gick med en vilja av stål för guld från första taget, hittade snabbt känslan och kopplade grepp om det hela tills det återstod drygt 200 meter.

Att gå för det är en liten seger också - även om det inte räckte hela vägen den här förmiddagen, men har man redan ett guld på sin meritlista duger liksom inget annat.

Ungrarna Rudolf Dombi och Roland Kokeny vann guld precis på mållinjen före Fernando Pimenta och Emanuel Silva från Portugal, vilket fick de ungerska kollegor på bordet intill och ovan att fullständigt gå loss av ren och skär guldlycka.

Det var också en syn, men nu väntar en ny match.

Vår revansch.