Himlen är svart inåt land. Landet mellan vikarna är till stora delar redan dyngsurt. 209:an är genomblöt och fullproppade bilar styr försiktigt längs vägrenen för att undvika vattensamlingarna i hjulspåren.

Men i Arkösund skiner solen. Badholmarna är på sitt bästa humör, klipporna är varma och det bräckta vattnet lugnt och klart. Tången och sjögräset gungas lätt i vågskvalpet.

I skrevorna under måsarna som cirklar med en klarblå himmel som fond ligger turisterna.

Och pressar, i vita bikinis och röda shorts.

Av färgen på ryggarna att döma är det första riktiga semesterdagen för många.

Men inte för Jimmie Ericsson.

- Numera har alla elitseriespelare rätt till fyra veckors semester. Och mer blev det strax efter den sista matchen. Vi har det bra. Jag klagar inte. Då är det skönt att komma hit och träffa familjen en stund, säger poängmaskinen från Skellefteå och sätter sig på en av klipporna.

Han kom till Norrköping i torsdags och träffade sportande barn på Stadium Sports Camp innan han lämnade staden för ett par dagar hos brorsan. Detroitbacken och NHL-stjärnan
Jonathan har ett sommarhus på en av öarna utanför Arkösund och vi ser sånär "huset med rött tak vid flaggstängerna" från fastlandet.

- Det är skönt att bara vara där. Vi fiskar, badar och kör vattenskoter. Det är avkoppling, även om vi har det nästan lika bra där hemma, säger Jimmie.

Hemma är Skellefteå, staden där han är född och som han kom tillbaka till efter flytten till Norrköping och Vita Hästen.

Hemma är AIK. Skellefteå AIK.

- Det har blivit så. Jag har tre år kvar på kontraktet, trivs jättebra däruppe och just nu kan jag inte tänka mig att flytta därifrån. Vi har ett hus i Stackgrönnan, vid älven som rinner genom Skellefteå och vidare ut i havet. Det är hemma för mig.

Tia eller tvåa spelar ingen roll
Han har haft många bra stunder i Skellefteå AIK:s gulsvarta färger.

Och, tyvärr, ganska många dåliga.

Trots rollen som lagkapten och poängkung i det lag som lyft för varje år i elitserietabellen är det fortfarande mycket som saknas. Pricken över den där raka bokstaven, som det tjatas så mycket om i sportsammanhang.

Det har varit nära så många gånger. Bara nära. Det svider.

- Jag har aldrig vunnit något stort. Ett par DM-guld i karriären har det blivit, men aldrig något större. Det är skittråkigt. Vinna är det enda man vill göra. Jag vill så grymt gärna göra det nu, säger han.

Statistiken säger en del.

2010 spelade han 43 sekunder i VM-premiären mot Norge innan knäet gick sönder efter en kollision med lagkompisen Marcus Nilsson.

I maj 2011, efter att Tre Kronor just förlorat VM-finalen mot Finland med 1-6 fick NT-sporten tag i Jimmie Ericsson på Arlanda.

Besviken.

- Det har varit en dålig säsong. Jag rankar inte den särskilt högt. Vi lyckades inte vinna något, sa han trots VM-silver med Sverige och SM-silver efter 1-4 i finalserien mot Färjestad.

Det var hårda ord.

- Ja, det var det, men jag står fast vid det fortfarande. Jag vann ingenting. Kanske skulle man, i elitserien, vara mer nöjd med ett silver om allt avgjordes i en rak serie. Men som det är nu går inte det. När man förlorar årets sista match blir det så tydligt vad man går miste om. Vinnaren hyllas och så får man stå där bredvid. Om jag får säga mitt spelar det därför ingen roll om man blir tia eller tvåa.

Det låter grymt tufft.

- Det är det, men det är så. Jag har längtat efter att vinna något så länge. Och jag hoppas att den viljan, som blir större för varje år, ska göra att glädjen blir ännu större den gång det verkligen händer.

Missade VM igen
I år blev det inte en minut på VM-isen, då en skada satte stopp för guldplanerna.

- Det var tungt, riktigt jobbigt. Jag fick en vecka extra på mig, men märkte snart att det inte skulle gå. Det fanns inte en chans, säger Jimmie och tänker tillbaka på tiden.

Sedan skruvar han tillbaka klockan lite till. Den andra finalförlusten (2-4 mot Brynäs) på två år var inte det bästa förspelet till det som skulle bli revanschen i Globen.

- 2011 var vi inte tillräckligt förberedda, det kändes som att vi var nöjda med en final. I år var Brynäs bättre. De hade inte spelat lika bra någon gång tidigare, men spelade sitt livs hockey i finalserien. Vi var bra, men inte tillräckligt.

Gör det att du kan acceptera silvret?

- Nej. Köper ett silver gör jag aldrig. Men vad har jag för val? Vi vann inte. Men medaljen är inte något som jag är speciellt nöjd eller stolt över.

Bättre ska det bli.

"De borde sätta mig i fjärdekedjan"
32-åringen hoppas på framtiden. På Skellefteå. På sig själv.

- Vi har en fantastiskt bra ungdomsverksamhet och en bra trupp. Stommen är kvar, nu ska bara några nya spetsa laget. Det gäller bara att få allt att stämma, och att ha marginalerna med sig. Då ska det gå.

Och så tänker han.

- Tänk att jag är lagkapten i det där laget. Jag som aldrig har vunnit något. Att de inte har fattat det. De borde ju sätta mig i fjärdekedjan, säger han skämtsamt på parkeringen intill hamnkontoret vid kajen i Arkösund.

Eller sparka dig?

- Haha. Ja, kanske det.

Och så kommer du hem till Vita Hästen?

- Man ska aldrig säga aldrig, men just nu känns det tveksamt. Faktiskt.

Sedan börjar det falla över Arkösunds hotell.

Regnet.

Badgästerna, en efter en, slänger slarvigt ihop sin packning och flyr från de solvarma klipporna mitt i sommarparadiset.

Jimmie Ericsson ser det gärna som ett tecken.

Han står kvar när dropparna träffar bilrutorna på fulla parkeringsplatser.

Snart är det hans tur att stå mitt i guldregnet.