-Det är liksom tacken den, säger Olsson efter sitt silver på 400 meter frisim.

Det blev aldrig någon riktig kamp om guldet i Aquatics Centre. Darragh McDonald kopplade greppet på första längden, utökade hela vägen mot mål - och var till slut nästan åtta sekunder före svensken.

Men Anders Olssons silver kunde ha varit ett guld - om det inte hade varit för värmlänningens goda övertalningsförmåga.

-Det är en rätt rolig historia. När han (McDonald) blev tvåa i Peking så slutade han ju. Hans far hörde av sig till mig och ville att jag skulle övertala honom att börja igen. Jag gjorde det faktiskt, och sedan så slår han mig...

TT: Inget du ångrar i dag?

-Haha. Nej, absolut inte. Det är skönt att man får stryk av en ungdom i alla fall.

Skadefylld väg

Olssons väg mot London har varit skadefylld. Problem med axlarna har stört honom länge, och han har försökt ta igen mycket träning under de sista veckorna inför Paralympics.

-Jag gjorde en chansning att träna stenhårt för att komma tillbaka. Men det blev nog lite för mycket och för hårt, säger Olsson, som kände sig nedtränad i finalen.
-Jag kände ingenting av axeln, jag var trött och det var det som var det stora problemet.

Tiden, 5.03,44, var ingenting som fick Olsson att jubla högt.

-Att jag har fått en medalj är jag nöjd med. Men tiden, jag ska göra under fem minuter. Så är det ju.

Åldermännen levererar

Olsson, 46, och skytten Jonas Jacobsson, 47, är den svenska truppens åldermän, och det är de två som har tagit de första blågula medaljerna i London. Olsson hoppas att det ska skicka rätt signaler till alla unga talangfulla svenskar.

-Det är väl lite roligt att vi visar att vi har hållit i så här många år. Då vet de där ungdomarna hur länge de kan hålla på. De har några år kvar, säger Olsson.

Själv utesluter han inte att det kan bli ett Paralympics även som 50-åring i Rio de Janiero. Kanske i triathlon, som då är en ny gren.

-Cykel kan jag, simning kan jag. Det är rullstol som jag inte kan. Någon får lära mig det så får vi se hur det går.