In i det sista hemlighöll IFK Norrköping att Astrit Ajdarevic skulle vara med i startelvan mot sitt gamla lag.
Efter matchen var den psykiska smärtan långt värre än den fysiska.
– Om jag känner mig 100 så spelar jag. Annars spelar jag inte, konstaterade Astrit Ajdarevic i den svarta kostymen utanför omklädningsrummet.
Han fick höra tråkningar från hemmasupportrarna men fick ett mäktigt stöd av den stora IFK-klacken som hade rest med upp för det viktiga derbyt.
– Jag var en idiot som inte sprang och tackade dem efter matchen. Men det var så mycket frustration. Jag lider med dem som måste åka hem nu och vara bittra efter matchen.
Själva var han inte mer bitter än vanligt efter en förlust, trots att det var mot hans förra klubb.
– Det var inget speciellt. Jag var här förra säsongen, spelade några matcher och gjorde några mål. Om jag hade spelat här i 20 år hade det kanske varit speciellt. Men det är tur att jag bara är 21 år och inte 34. Jag kommer vinna mina matcher här också, sa Ajdarevic.
Det var två halvlekar med helt olika karaktär. Efter en jämn start av matchen tog Örebro över kommandot efter Kushtrim Lushtakus 1–0. ÖSK pressade högt och mittfältet dominerade rätt kraftigt.
Efter paus, med 0–2 i baken, kom IFK tillbaka. Samtidigt som matchen fick en klassisk ”derbykaraktär” med hårt spel och mycket tjafs skapade gästernas sina bästa chanser.
Inhopparen Christoffer Nyman hade två bra lägen, liksom Gunnar Thorvaldsson. Astrit Ajdarevic hade också något tungt skott men John Alvbåge var säkerheten själv i målet.
– Jag tycker inte han var bra, sa Ajdarevic.
Inte?
– Nej. Han får dom på sig. Det kan min mamma också ta, sa han med tvärsäker min.
IFK vann skottstatistiken med 15–10 men såna siffror vinner man som bekant inga matcher med.
– Det är inte otur. Vi måste sätta dom. Det här är är allsvenskan, det är inte superettan. Det hjälper inte att spela jättebra, det vinner man inget på. Titta bara på Arsenal, hur många titlar har dom vunnit? frågade Ajdarevic retoriskt.