Ett par timmar innan uppkast mötte Adnan Chuk upp i hotellfoajén. Till synes lugn. Det var som om han visste.

– Jag har kollat på film. Robin Hood, sa han utan att spricka upp.

Gravallvarlig.

Ja, den gamla feelgoodrullen med Kevin Costner i trikå.

– Min mamma tolkade det som att vi ska ta från dom rika och ge till de fattiga, sa han.

Ett par timmar senare samlade Norrland ihop sig i en kokande hall för att försvara norr och säkra andra raka guldet.

Se till att få sista ordet i den här hemmaplansdominerade serien.

Artikelbild

Problemet?

Deras lag var fortfarande i mentala spillror efter kollapsen i match sex och Dolphins såg ut att älska stunden mer.

Smack.

Dolphins satte matchplanen, fann tryggheten och växte medan Luleås tankar snurrade igång.

I avgörandets stund var inte Luleå i ledning en enda gång.

Talande.

Även om den väntande anstormningen kom så var den aldrig så stark att Dolphins riskerade att ge vika.

Det fanns alltid ett svar. Även det talande. För matchen och hela säsongen.

Ett rutinerat lagbygge (Kjellbom, Smith och Lindquist) med rätt importer (Blakes och Harris) och ynglingar (Stark och Johansson) som frodas i en perfekt miljö.

Självklart har Adnan Chuk både rekryterat och förvaltat det på bästa sätt.

Gemensamt: En karaktär så stark att den klarar att återvända från de döda i match sex och säkra guldet på bortaplan i en match sju.

Det är inget du leker bort.

Det är ett mästartecken om något.

Klubbens femte SM-guld känns speciellt och sticker ut. Det är inte direkt en förhandstippad favorit som festar i natten.

De är långt ifrån resursstarkast men en grupp som hittar varandra kan åstadkomma stora ting.

Kan vinna titlar.

Abdou Medjedoub och Jonathan Dubas försvann på vägen, efter att transferfönstret var stängt och där väntade en kvartsfinal mot stora Borås.

4–1.

Sen väntade final mot ett ännu större och bättre rustat Luleå, etta i grundserien.

4–3.

SM-guld.

Guldhattar på för mästarna. Hatten av från våran sida.

Det är på många sätt mer än ett SM-guld. Det är en bedrift som basket-Sverige tittar avundsjukt på.

Ett väloljat maskineri trodde stenhårt på vad de gjorde och malde ned allt och alla.

Till slut var det bara en storfavorit kvar som för ovanlighetens skull inte räckte till på sin egen hemmaplan.

Medan Joakim Kjellbom gav intervjuer och tog emot pris som slutspelets MVP (den största var störst) så dansade Gerry Blakes loss.

Eugene Harris klippte ned nätet och Adnan Chuk kramade om assisterande Joakim Källman.

Båda med blöta ögon.

Mikael Lundqvist behöll den mesta euforin inom sig men medaljen runt halsen förkunnade att Dolphins är bäst i Sverige.

Luleåkvällen är färgad orange.