Sebastian Samuelsson väntade länge innan han fick kliva in på scenen framför publikhavet på Olympic Plaza i Pyeongchang. När han till slut fick lämna kulisserna gjorde han tummen upp till tv-tittarna och när han tog steget upp på prispallen – då kom silverreaktionen helt plötsligt.

20-åringen knöt nävarna och "boxade" flera gånger upp i luften.

Ja, det blev något spontant, säger han.

Gillade rampljuset

"Silver-Sebbe" – ett namn som han lär få leva med det ett tag – mådde bra av att stå där uppe, känna medaljens tyngd mot bröstkorgen och njuta av åskådarnas värmande applåder i den bistra och blåsiga kylan.

Helst av allt ville han inte gå därifrån.

Det var helt fantastiskt. Jag försökte verkligen njuta av varje sekund, för man vet att det går över ganska snabbt, och man vill ju stå där hur länge som helst, säger han.

Vid den tidpunkten hade nästan ett dygn passerat.

Och det Samuelsson har fått uppleva i Sydkorea är något han aldrig kommer glömma.

På måndagen skrällde han i jaktstarten över 12,5 kilometer och belönades med karriärens första OS-silver.

Drygt tolv timmar efter den sista silverintervjun var han tillbaka på en presskonferens för nästa utfrågning. Det skulle egentligen handla om distansloppet, 20 kilometer, på torsdag. Men både Samuelsson och den församlade journalistkåren hade fortfarande silverloppet i jaktstarten på näthinnorna.

"Vaknade med ett ryck"

Jag vaknade med ett ryck i morse och tänkte: "Har jag drömt?". Men när jag kollade telefonen så såg jag att "nej, jag tog ett silver i går". Det känns otroligt bra, säger han.

Det blev inte särskilt mycket sömn under den första natten som OS-medaljör. Men floden av meddelanden som kommit in till mobiltelefonen under ett par timmar gjorde nog det plötsliga uppvaknandet lite lättare.

Ja, det rullar ju in nya grejer hela tiden och man känner ett enormt stöd hemifrån, säger han.
Det var i alla fall tillräckligt många meddelanden för att jag inte ska ha hunnit gå igenom ens hälften av dem än.

TT: Det kan inte vara helt lätt att ladda om för distanstävlingen efter en så omvälvande kväll och natt?

Nej, det är svårt. Men jag har sagt till mig själv att jag får ta den här dagen och njuta av medaljen, sedan fokusera om i morgon. Och med den form jag är i så ska det nog gå bra.

Efter ytterligare timmar fick Samuelsson äntligen göra det klassiska: han fick bita i en OS-medalj.

Den smakade väldigt bra. Jag har längtat efter att få smaka på en OS- medalj.