Gräs som gräs, eller?

Inte alls. När världsstjärnorna slår ut på Shinnecock Hills för den 118:e upplagan av US Open i golf är skillnader i de gröna strånas beskaffenhet i fokus.

Svenskhoppet Henrik Stenson gör en jämförelse med olika tennisunderlag – och tycks ångra att han spelade förra veckans USA-tourtävling i Memphis, på Bermuda-gräs.

Bermuda ligger långt ner på listan som underlag så det var väl ingen höjdare att gå från Bent (grässorten som används på Shinnecock Hills) på Memorial till Memphis och sedan tillbaka till Bent. Lite som att inga tennislirare spelar på gräs före Franska öppna. Jag kommer att lägga lite extra hastighetsjobb i förberedelserna, säger 42-åringen till Svensk Golf.

Skrattade åt eländet

Det krävs en hel del för att komma överens med Shinnecock Hills.

Joakim Haeggman var med förra gången det begav sig, för 14 år sedan. Den nu 48-årige svensken slutade på 57:e plats – på 22 slag över banans par.

Sydafrikanen Retief Goosen vann före amerikanen Phil Mickelson och de två var de enda i fältet som lyckades gå de fyra rundorna under par.

Haeggman diskuterar upplevelsen med Svensk Golf , och minns söndagens plåga när banan var som mest krävande.

Greenerna var fruktansvärt stenhårda. Det blev hopplöst, bollen ville inte stanna. Till slut fick man skratta åt det men innan man hamnade där var det en otrolig mental ansträngning, säger han.

Det amerikanska golfförbundet USGA gillar inte låga segerresultat och med tanke på att Brooks Koepka förra året vann på 16 under par på Erin Hills i Wisconsin kan spelarna räkna med en rejäl utmaning på Long Island i New York med start på torsdagen.

"Svettas och stånkar"

Sedan 2004 har arrangören förlängt banan ordentligt och efter renoveringen har ruffen tillåtits inkräkta på fairway-bredderna.

När greenerna dessutom är såphala blir det ohyggligt svårt. Flera av hålen är ökända.

Det är svårt att förstå hur jäkligt det är förrän man är där. Man har inte ett enda vanligt hål framför sig där man kan slå ut, slå upp bollen och ha en bekväm tvåputt från fem meter. På varje hål står man och svettas och stånkar och undrar när det ska ta slut. När man hamnar på det sjunde eller på det tionde hålet... Det är fram och tillbaka, fram och tillbaka. Man kommer inte därifrån, säger Haeggman.

Han tycker att arrangören gick över gränsen 2004. Haeggman hoppas på en mänskligare bana i år.

Det spårade ur. Man måste ge kanonspelarna en möjlighet att vara lite bättre än de andra. Det är ändå vad det går ut på, säger han.