1991 gjorde Jonas Johnson sin första match i SHL, dåvarande Elitserien. 2009 gjorde han sin sista.

Däremellan hann han vara med om mycket inom ishockeyn.

Mycket mer än Jonas hade kunnat drömma om som ung grabb under uppväxten i Gävle. Det var inte ens säkert att det skulle ha blivit hockey han satsade på.

Artikelbild

I Frölundas dress.

– Jag spelade fotboll till jag var nästan 18 år och tyckte att det var lika roligt. Inom fotbollen höll jag till i division 4, medan jag fick en chans att spela i division 1 (då fanns det fyra division 1-serier under Elitserien) inom hockeyn. Det var en mycket högre nivå vilket lockade, säger Jonas Johnson när vi träffar honom på ett fik i centrala Norrköping.

Strömsbro/Gävle HF 83 var klubben han spelade division 1 med.

– Jag hade lite tur. Det var många äldre, duktiga spelare som lämnade Strömsbro/Gävle inför säsongen och de gjorde en satsning på yngre. Det var en tillfällighet som gick min väg, berättar Johnson som sedan förra säsongen är huvudtränare i Vita Hästen.

Jonas Johnson kom in på ett bra sätt i seniorhockeyn och hade tre fina säsonger i klubben. Men 1990 gick flyttlasset till Västerbotten och spel med Björklöven.

Artikelbild

| I Vita Hästens bås.

– Det året blev Strömsbro/Gävle farmarklubb till Brynäs. Men då fick jag bara ett sommarkontrakt. Jag fick träna sommarträningen, sedan visste jag inte mer. Det var en möjlighet, men det var oklart om jag ens skulle få gå på is med Brynäs, säger Jonas Johnson.

– Björklöven hörde av sig. De var ett topplag i division 1 och hade åkt ur Elitserien två år tidigare. Tommy Sandlin, som hade varit förbundskapten innan, var ny tränare och jag såg det som en kul utmaning.

– Jag har alltid satsat. Men hade ingen tanke från början att jag skulle leva på hockeyn. I Björklöven började tankar komma på att det skulle kunna bli möjligt. Vi tränade så pass mycket, även om jag i Umeå gjorde militärtjänst som gruppbefäl på skyttevärnet, säger Johnson.

I Björklöven började pengarna rulla in?

– Nej, inte så. Vi fick nån segerpremie på nån tusenlapp om det gick bra. Mer var det inte. Men i den vevan började hockeyn blir mer professionell med högre krav. Tidigare kunde man variera jobb och ishockey. Nu tränade vi så mycket så att vi inte kunde ha ett jobb. Jag hade lagkompisar senare i Brynäs som slutade. Antingen var det säga upp sig från jobbet eller hockeyn. De slutade för att de inte ville ge upp den civila karriären.

Brynäs var det ja. Gävlesonen Johnson hamnade i Gävles hockeystolthet Brynäs 1991. Där tog han sina första skär på den högsta nivån – och som ishockeyspelare på heltid.

Lagkamraterna hette bland annat Anders "Masken" Carlsson, Janne Larsson, Anders Huss, Anders Gozzi, Ove Molin och Andreas Dackell.

En nivå han sedermera skulle bli en dominant figur på.

– Tommy Sandlin blev tränare i Brynäs och ville ta med mig dit. Sen hade jag sån tur att jag varit utlånad till "Löven" från Strömsbro. Jag kunde gå till Brynäs gratis. Det var en slump som kanske var avgörande för att satsa på mig, säger Jonas Johnson.

Hur var det för dig, uppväxt i Gävle, att dra på dig Brynäströjan?

– Sen gammalt var både Strömsbro och Gävle GIK (moderklubben) stora rivaler med Brynäs. Om man spelade i den ena klubben spelade man inte i den andra. Jag var inte brynäsare så. Men vid den tiden var Brynäs klart nummer ett i stan. Klart att det var speciellt.

I Brynäs blev det ett SM-guld, ett SM-silver och två semifinaler under fem säsonger. Ett fint facit. Johnson hade dock en motig start.

– Det gick trögt första säsongen fram till jul. Brynäs var det första laget som spelade med fyra kedjor. Vi gick ofta ner på tre i sista och jag bänkades i stort sett i varje match, säger Johnson.

– Jag fick ett ultimatum av Sandlin. Han hade ett samtal med mig om vilka krav som ställdes på mig. Jag gjorde många saker rätt, men det gick för långsamt. Jag tror att det var nödvändigt för mig att höra det där.

– Som ung ifrågasatte jag inte en så meriterad tränare i det läget. Det var ingen utskällning, utan tydliga besked. Efter det vände det jättemycket för mig. I efterhand vet jag att diskussioner fanns kring om jag skulle få vara kvar och var värd att satsa på.

Brynäs hade ingen anledning att ångra att de behöll Johnson.

1993 kom SM-guldet med Brynäs. De vände 0–2 i matcher till seger med 3–2 mot Luleå i finalen.

– Inför fjärde matchen i Luleå hade de förberett för guldfirande på hemmaplan. Alla räknade med att Luleå skulle vinna. Då hade Tommy en lång genomgång inför matchen där han pratade om samurajer och hur de gjorde sig redo för strid. Jag hade inte hört något liknande, och han fick verkligen med sig hela laget, säger Jonas Johnson.

– Vi hade ett bra lag. Men vi var inte favoriter på något sätt. Att ta första guldet var en underbar känsla. Luleå ledde med 1–0 till det var runt fem minuter kvar av matchen. Det slutade med att vi gjorde 3–1 i tom kasse.

Två år senare föll Brynäs i finalen mot HV71.

– Det var jobbigt att det avgjordes i sudden i sista matchen. Jag kan känna att det blir ganska slumpmässigt. Det kändes som att det var HV:s år bara, även om vi var lika bra. Boo Ahl var fantastisk i målet, säger Jonas.

– Jag är glad och stolt över åren i Brynäs. Det var bara sista säsongen som var tung. Då hängde vi kvar tack vare en vinst i kvalseriens sista match mot Björklöven. Om vi hade torskat samtidigt som Troja vunnit sin, då hade Troja tagit vår plats.

Jonas Johnson gjorde två säsonger utomlands under spelarkarriären. Det var i tyska ligan med Landshut från 1996 till 1998.

– Jag kände att jag behövde göra något annat. Det var två fina år med häftig inramning på läktarna. Men det var annorlunda mot Sverige. Träningen var inte alls lika hård. Fysträningen skötte man mycket på egen hand. Vi hade några äldre spelare i laget som kanske inte ville lägga det lilla extra på fysen. Matcherna höll hög nivå, men träningarna var sämre.

– Lars Hurtig från Luleå spelade jag med båda åren. Till andra säsongen kom Johan Rosén från Luleå. Det var en hel del folk utifrån. Tjecker, slovaker och amerikanska spelare som varit på gränsen till NHL.

Efter äventyret i Tyskland vände Jonas Johnson hemåt igen, han saknade den riktigt tuffa träningen. Och det bar av till Göteborg och Frölunda. En klubb där han skulle ha stora framgångar med bland annat dubbla SM-titlar.

– Det naturliga hade kanske varit att komma tillbaka till Brynäs. Men jag hade alltid velat bo i Göteborg, och Scandinavium är speciellt. Två år i klubben var tanken. Men det blev ju längre än så, säger Jonas och skrattar.

– Jag förstod att de värvade mig för att de hade höga krav. Det var däremot aldrig någon garanti om att jag skulle ha en framstående roll. Det där har aldrig varit en fråga för mig. Spel i PP till exempel, det förtjänar du. Är du inte bra så ska någon annan spela.

– Jag trivdes jättebra ganska fort. De första åren hade vi svårt att nå någon större framgång. Det var ett lyft när Conny Evensson kom in som tränare 2001. Han hade en förmåga att locka fram det bästa ur spelarna. En fantastisk människa.

2002 kom första guldet med Frölunda. Och det var då finländaren Tomi Kallio värvades in till laget. Kallio bildade en fruktad kedja ihop med Johnson och Niklas Andersson i flera år – en av de främsta kedjorna i Elitserien/SHL på den här sidan millennieskiftet.

– Jag och Niklas hade spelat med Jonas Esbjörs och det hade gått bra innan. Men klubben ville ha ytterligare spets och tog in Kallio. Han var värvad för att spela med mig och Niklas. Vi hittade kemin direkt. Kallio gjorde mål i första matchen och sedan rullade det på, säger Jonas.

– Vi hade en ständig dialog tillsammans. Om spelet inte stämde under en tid pratade vi igenom saker och ting, vad vi kunde göra bättre och ändra på.

Hur var era roller i kedjan?

– Tomi hade enorm fart, var irrationell och hade ett målsinne av rang. Niklas hade allting och gjorde ett stort hemjobb. Jag försökte vara på rätt plats och fylla i där det behövdes.

2004/2005 var det lock out-säsong. Flera NHL-spelare förgyllde Elitserien ytterligare – och Frölunda bärgade återigen SM-guldet. Henrik Lundqvist gjorde sin sista säsong i Elitserien, och Frölunda fick in spelare som Daniel Alfredsson, Samuel Påhlsson, Per-Johan Axelsson och Sami Salo att krydda en redan stark trupp med.

Firma Johnson, Kallio och Andersson var intakt och levererade fortsatt stort när Färjestad besegrades i finalen.

– Det var en häftig säsong. Och det laget är det bästa jag har spelat i. Alfredsson kom in sent, han ville vila lite extra, men han var otroligt skicklig. Precis som under det tidigare guldet accepterade alla sina roller. Det är jätteviktigt. Man vinner inga guld genom en bra kedja, säger Jonas.

Var du som bäst som spelare under de här åren?

– Svårt att säga. Jag kände mig i riktigt bra form under några år i Brynäs också. Poängmässigt hade jag några väldigt starka säsonger i Frölunda, men att göra det bra i hockey handlar om mer än att göra poäng.

Märkte du redan då att Henrik Lundqvist skulle bli så extremt stor?

– Att han skulle bli så pass stor och bra som han är var svårt att säga. Men det var tydligt att han hade det lilla extra. Framför allt vill jag lyfta hans inställning. Det är den bästa målvakten jag har haft i mitt lag. Han ville alltid hålla tätt på varje träning, och blev grinig om det inte gick hans väg. Så det blev en sporre att försöka göra mål vilket gynnade både honom och utespelarna.

Jonas Johnson var kapten för Frölunda under fem säsonger. Han lade skridskorna på hyllan 2008, men det blev en tillfällig comeback året efter med 24 matcher.

– Jag kände att motivationen inte riktigt fanns där för att träna så hårt som det krävs för att göra det bra på den nivån. Men när Frölunda ringde året efter var det självklart att ställa upp, de hade skadebekymmer. Jag hade inte tränat så mycket, men har alltid varit lättränad. Jag slängdes in i det och det gick hyfsat bra. Men efter det var jag färdig, säger Johnson.

– Att få spela till man är 39 år är det inte alla som får. Jag är tacksam över karriären och vad den har gett mig. Från början var jag glad över att bara kunna leva på sporten som jag älskade.

Frölunda är klubben som ligger dig närmast hjärtat?

– Ja, Frölunda är min klubb.

Johnson blev draftad sent, som 32-åring 2002, men spelade aldrig i NHL.

– Jag var aldrig den som var längst fram i utvecklingen. En juniorlandskamp gjorde jag, men då skadade jag mig. Jag har inte haft bråttom, utan har anpassat mig till saker vartefter. Elitserien behövde jag ju till exempel ett halvår på mig att komma in i.

– St. Louis erbjöd mig ett kontrakt. Jag tackade nej. Det var ett snabbt beslut, men jag våndades. Jag trodde inte riktigt på det. Men går det att tacka nej till något sådant? I det läget var jag osäker på hur många bra år kvar jag hade kvar, jag var ju inte ung. Och för att lyckas i NHL krävs det att ligga på max. Det handlar också om att det ska funka bra för barnen och såna bitar. St. Louis blev besvikna. Om jag ångrar mig? Jag kan inte hålla på och tänka på det. Jag kommer ändå aldrig att få reda på hur det hade kunnat gå. Jag är glad över åren jag hade i Sverige.

Du spelade i två VM, 1995 och 2002 där det avgjordes i Sverige båda åren, och fick ett silver och ett brons. Hur var det?

– Jag höll på mig hemmaplan (skratt). Det där var roligt, men det var synd att jag inte lyckades vinna någon gång. Finalförlusten mot Finland i Globen 1995 när de fick ta sitt första VM-guld var sur, men Finland var bättre än oss, så var det bara. 2002 var det en missräkning när vi föll mot Slovakien (vann senare guldet) i semifinalen, men de hade ett bra lag det året.

Efter spelarkarriären tog Jonas ett sabbatsår som alltså avbröts i och med hans comeback som spelare. Men säsongen efter började hans tränargärning i Frölundas J18.

– Jag kände att jag hade mycket att lära ut, men också att jag själv behövde lära mig mycket. Ett juniorlag passade bra att starta med, säger Johnson.

Därefter blev det samma klubbs J20-lag, ett jobb som assisterande tränare åt Stephan "Lillis" Lundh i Ungern innan division 1-laget Varberg blev hans första senioruppdrag. Efter Varberg blev det Vita Hästen där han alltså huserar nu.

När du var aktiv som spelare, tänkte du då att du skulle bli tränare i framtiden?

– Ja, tankar fanns. Jag hade alltid varit intresserad av hur tränarna tänkte och lyssnade noga på vad de hade att säga och sättet de jobbade på. Men det var aldrig något konkret. Jag hade fullt fokus på spelarkarriären. När jag sedan hade lagt av kändes det rätt.

Är målet att vara tränare fram till pensionen?

– I den här branschen kan det svänga snabbt. Jag tänker inte så långt, utan försöker njuta av stunden. Det gjorde jag inte riktigt på samma sätt som spelare och försöker ta igen nu. Det är ett privilegium att få jobba med sitt stora intresse. Jag ser på hockey varje dag.

Hur vill du vara som tränare, min bild är att du inte är den som skriker högt i båset hela tiden utan att du håller dig rätt lugn?

– I stridens hetta kan det brinna till. Men jag tror inte på utskällningar. Jag tror på en konstruktiv dialog, att spelare utvecklas bäst under det.