Upphovsmannen var generalkvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud, chef för all fortifikation i kungariket Sverige och inom hans ämbete lades grunden för det militära kartväsendet.
I oktober 1639 fick han i uppdrag att ta vägen över Norrköping för att rita upp en tullmur runt staden. Folkmängden i staden uppgick till omkring 5 200 och tillväxten hade pågått sedan slutet av 1560-talet.
Strömmen flöt bredare
Kartan från 1640 visar den medeltida staden Norrköping innan den stora stadsbranden 1655 och den efterföljande stora omvandlingen till ett rätlinjigt gatusystem. Kyrkorna S:t Olai och S:t Johannes var något av centralpunkter i det dagliga livet. Den äldsta bron var Gamlebro, uppförd under 1300-talets första hälft. I kartans mitt ses Saltängsbron som uppfördes på 1610-talet för att nå Nya Staden och slottet Johannisborg. Nedan slottet ses biflödet Lillån.
Själva stadsbebyggelsen hade annars vuxit fram kring Strömmen med ett virrvarr av gator, gränder och gårdar.
Den medeltida karaktären finns kvar än i dag i gator som Kvarngatan, Västgötegatan, Mäster Påwels gränd, och Järnbrogatan-Gamlebro. Strömmen flöt mycket bredare än i dag och holmarna var mindre, men hopbyggda via flera broar.
Den stora holmen i Strömmen är Kvarnholmen och området rakt söderut kallades då Tyskebacken, efter de inflyttade tyskar och flamländare som jobbade åt brukspatron Louis De Geer på Holmens Bruk.
Kartan ger även en hint om olika kvarnlägen. År 1620 uppgick antalet kvarnar till 20, med 30 par stenar.
Strömsholmen
Örnehufvuds karta visar samtidigt att Strömsholmen som egentligen inte är någon holme. I stället handlar det om fyra mindre grund, skapade av slam och grus under historiens gång. När sedan staden skaffade sig ett mudderverk på 1670-talet, tömdes muddermassorna vid de fyra grunden. En sammanhängande holme var född.
Den andra kartan är från 1924 och visar både hur Norrköpings stad såg ut och hur de styrande tänkte sig utvecklingen, i en stadsplan, ritad av stadsingenjör John E Petterson.
Södra förstaden
Under de första åren på 1920-talet började staden att svälla ut över den gamla stadsgränsen. Nya bostadsområden såg dagens ljus. Redan på 1860-talet hade friliggande hus och villor uppförts strax söder om stadsgränsen, i vad som kallades Södra förstaden. De rätvinkliga kvarteren genomkorsades av gatorna Allégatan och Korsgatan, senare omdöpta till Nelinsgatan och Askebygatan.
Vid sekelskiftet byggdes Borgs villastad, dagens Kneippen, och i slutet av första världskriget uppfördes egnahemsbebyggelse i ett område på Norr, kallat för Porsgärdet.
Utvecklingen på norr
Husen uppfördes rekordsnabbt mitt i den värsta bostadskrisen och det lilla området fick snart benämningen Röda stan.
Nästa utbyggnad, den i Oxelbergen, kom några år efter Röda stan. Där handlade det inte om nödbostäder och det ekonomiska läget tillät att man lade större vikt vid utformningen.
I kartan från 1924 kan vi se de områden som nämnts. På Norr nämns även Marielunds Roten, och där menas den lilla kåkstaden Gjuteriet. Nästan granne ligger en annan kåkstad, Fredriksdal, benämnt som Fredriksdals Roten, där i dag Butängsområdet breder ut sig.
På norr ses även den långa allé som gick fram till Himmelstalunds herrgård. Den allén försvann efterhand i sin helhet när Norra kyrkogården utökades.
Rotmosestan
I Kneippen kan vi se att några av dagens gator hade andra namn på den tiden, exempelvis Trafikgatan, dagens Borgsgatan. Strax innan Kneippen ligger Sydvästra förstaden, i folkmun kallad för Rotmosestan, och därifrån utgår även Svingatan, den urgamla gränsen mellan Memmings och Lösings härader.
Svingatan ses som en streckad linje, från Linköpingsvägen ned till vägen mot Dagsberg. I närheten låg gårdarna Engelholm, Fredriksberg och Samuelsberg som tillhörde området Grymyr, vilket på 60-talet revs bort och byggdes om till bostadsområdet Ektorp. Vi kan även se att det som i dag kallas Söder ännu inte är fullt utbyggt.
Vid Fridtuna, området kring dagens Vasaparken, blev det inte som stadens styrande och John E Petterson hade tänkt sig. Lagergrensgatan fick en annan sträckning och Alreiksgatan och S:t Olofsgatan kom aldrig att korsa Söderköpingsvägen.
Som tidsdokument är både kartorna unika och intressanta. De visar hur den medeltida staden såg ut, och hur den var tänkt att se ut på 1920-talet.