LEDARE: Från ord till handling

För första gången under den mångåriga politiska krisen i Zimbabwe fördömde FN:s säkerhetsråd häromdagen våldet i landet. En tam protest kan tyckas, men symboliskt betydelsefull. Hittills har Ryssland och framför allt Kina, på uppmaning av Sydafrika, bromsat varje aktion i säkerhetsrådet. Ministären Mbekis politik har gått ut på tyst diplomati och icke inblandning från utomafrikanska stater. I praktiken en låt gå-hållning, som dock har uppskattats av kineser och ryssar som alltid är försiktiga med kritik mot ett lands inrikespolitik. Kina har dessutom försökt utnyttja krisen i Zimbabwe för att stärka sin ekonomiska ställning på kontinenten. De senaste månaderna har emellertid situationen eskalerat. Framför allt torde flyktingströmmarna gett Zimbabwes grannländer anledning att inte bara vända bort blicken när diktatorn Robert Mugabe rasar som värst. I Sydafrika har flyktingströmmarna lett till spänningar mellan olika folkgrupper och tidigare i år utbröt kravaller med rasistiska förtecken. Zimbabwes problem är inte längre bara en fråga för Zimbabwe, utan för hela kontinenten. Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai har valt att hoppa av veckans andra omgång i presidentvalet, med motivet att valrörelsen bara leder till mer våld från Mugabes anhängare. Dessutom kommer förstås Mugabe att sitta kvar, med lika delar valfusk och hot. Enligt honom själv kan bara Gud flytta honom från makten... Nu sägs det ju att Guds vägar är outgrundliga, så vi får väl se hur länge Mugabe kan sitta kvar! Klart är åtminstone att hans politik inte bara skadat landet, utan också honom själv. Ändå har han klamrat sig fast och hans ständiga utfall mot än den ene, än den andre inbillade fienden i omvärlden, påvisar att också vettvillingar kan vara att räkna med i storpolitiken. I ärlighetens namn har omvärldens inställning ofta präglats av uppriktig oro blandad med olika försök att slippa behöva engagera sig allt för djupt. Medan Frankrikes utrikesminister Bernard Kouchner talar klarspråk och kallar Mugabe för "tjuv och mördare" är exempelvis EU:s utrikeschef Javier Solana betydligt försiktigare. Kanske klämtar ändå klockan för Mugabe. Han har visserligen räknats ut många gånger förr, men nu har flera nya faktorer tillkommit. Fördömandet i FN:s säkerhetsråd påvisar att allt fler är överens om att Mugabe måste bort. Dessutom kan man hoppas att det finns personer i Mugabes närhet som först och främst vill rädda sitt eget skinn. Varför följa "kapten" Mugabe till botten med skutan, när det är presidenten själv som med full fart styrt på grund?

Ledare: Från ord till handling

Robert Mugabe verkar vara själva arketypen för en galen härskare. Men vem är galen om han faktiskt kan sitta kvar?