Bussen svängde omilt fram och tillbaka och skakade. Än hade vi inte kommit ut på motorvägen till Jönköping och A-lagets fjärde match för säsongen. Jag blundade lätt och tänkte på samtalet. "Man måste komma ihåg att man inte är vad man presterar, man måste kunna skilja på det. Annars sänker man sig själv." Jag öppnade ögonen. I dag skulle jag inte nedvärdera mig själv hur dåligt det än gick.
Saga som satt bredvid mig löste sudoku i en tidning. Då och då tittade jag över på brickan och hjälpte henne med en siffra. I slutändan blev det fel och hon blev arg. Saga var behållningen i laget, min stöttepelare på planen och den som gav mig beröm. Mot henne var jag tacksam. Utan henne, tror jag, hade det nog känts ensamt. Utan henne hade jag blivit dränkt i kritik från alla håll och kanter. Även från mig själv.
Skakningarna minskade allteftersom vägen blev bättre. Vi hade en nästan två timmars lång resa framför oss. Det skulle bli segt. Ljudvolymen från alla tjejer sjöng i mina öron. Någon satte på en film. Jag satte på mig hörlurarna.
Landevi IP var en ganska fin idrottsplats. Tre avlånga, röda hus bildade en liten innergård där vi åt vår matsäck. Anläggningen påminde en aning om stall och hästar, och lite naivt såg jag mig omkring efter några hinder. Men de fanns såklart inte att hitta. Planen var bra, ganska stor och gräset dög att spela på. Det var varmt och solen sken på oss. Jag hade redan huvudvärk, men förhoppningsvis skulle det inte bli värre.
Vi bytte om till våra matchdressar. Från min väska tog jag upp mina matchkläder; topp, värmeshorts, benskydd och skor. Matchdressen hämtade jag från vår gemensamma låda. Jag bytte om, gick på toa, masserade mina stela vader och satte mig ner och studerade de andra.
Stämningen var hög i det relativt rymliga men dunkla omklädningsrummet, folk skrattade. Inte jag. Jag förstod inte riktigt vad som var så roligt. Men det kanske inte var meningen. Jag var inte som dem, inte så vild och spontan. Jag var den lugna typen. Kanske var jag för annorlunda för att förstå, kanske för hämmad för att skratta sådär okontrollerat. Jag var nog fel, på fel ställe.
– Känns det bra?
Mina tankar avbröts av Saga som satte sig bredvid mig på bänken. Hon var trött och inte alls på något bra humör. Men jag var glad att ha henne där. Hon såg mig inte för min prestation utan för den jag var. Ändå hade jag svårt för att vara ärlig, speciellt en sådan här dag när tankarna tycktes leva sitt eget liv.
– Jodå, det är ju match då är det bra.
Många började röra sig ut mot planen och jag bestämde mig för att det var dags att gå. Gräset, bollen och mitt liv väntade. Var jag redo?
Fötterna mötte den gröna mattan. Nu på närmare håll såg jag att planen nästan var lite välvd. I mitten hade den sin högsta punkt, sedan sluttade den ner mot sidorna. Något sådant hade jag aldrig sett förut. Men varje plan är unik.
Jag hämtade en boll och gjorde några dribblingar. Översteg, vändning, en kroppsfint. Det här skulle gå bra. Jag jonglerade ett litet tag tills fler tjejer hade kommit ut. Då sällade jag mig till några av dem, mest för att vara social. Det var ju ändå match och jag var tvungen att anstränga mig.
Uppvärmningen gick väldigt dåligt. Alla verkade frånvarande och i sina egna världar. Frustrationen inom mig var djup och stark, men jag kontrollerade den vant. Jag hade väl inget att säga till om? Och vem skulle lyssna?
Än en gång gick vi in i omklädningsrummet. Ljudvolymen steg till en alltför hög nivå för mina öron. Kläder slängdes hit och dit. Matchtröjan skulle på, benskydd skulle tejpas, håret skulle ligga rätt och toan skulle besökas en sista gång. Jag blundade. Jag var inte där. Inte i det ljudet och i den atmosfären. Inte med alla dessa högljudda, skrikande personer, fasta i sin egen egocentriska värld av kläder, fester, pojkvänner och sex. Jag var inte där.
Saga tittade på mig.
– Camilla, är du klar?
– Mm
Hon såg mig i ögonen. Jag tittade förläget bort, ville inte se tillbaka in i hennes ögon. Jag vågade inte. Det fick inte skina igenom nu, inte det som skulle hållas tillbaka.
Vi gick ut mot planen. Nu var det match inom några sekunder. Det var dags att ta sig samman nu, prestera, spela fotboll. Inte ge efter för hjärtats envisa bankade på medvetandets dörr. Inte tänka, inte känna.
Jag är inte vad jag presterar.
Domaren blåste igång matchen. Bollen rullade.
Vi hade den offensiva uppställningen 3-5-2, bestående av endast tre backar. Sedan tidigare visste jag att detta skulle krävas ett stort defensivt arbete av mig som högeryttermittfältare. Dock hade jag aldrig kommit underfund med hur jag, samtidigt som jag tog ett defensivt arbete, skulle kunna ta ett lika stort offensivt arbete. Det var ju en offensiv uppställning.
Läktaren var full av människor som kommit för att titta, bland annat, glädjande nog, min mamma och min pappa. Jag sneglade på dem, letade efter motivationen. Jag visste att den fanns där någonstans långt inom mig. Den var bara något störd av alla människor, lite förtryckt och gömd.
Planen kändes tung under mina fötter. Vadmusklerna drog ihop sig, nästan på gränsen till krampkänning. Mot mig på planen hade jag en tjej, en liten snabb yttermittfältare med en bra vänsterfot. Om och om igen var hon steget före mig och lyckades slå snygga inlägg till sina medspelande forwards. Backlinjen skrek irriterat på mig. Hela laget skrek på mig.
– Camilla, du måste ta jobbet hem!
Det gjorde ont inom mig. Jag blundade, letade efter motivationen, försökte att inte känna efter. Det var bara att ta nya tag, rycka på axlarna fortsätta. Det var inte mitt fel. Allt kunde inte bara hänga på min prestation. Vi var ett lag, där alla är lika delaktiga och viktiga.
Den lilla snabba yttermittfältaren fick bollen igen. Hon var tio meter framför mig. Vid mig hade jag en annan spelare. Skulle jag släppa den spelaren? Eller skulle jag hålla kvar henne och låta någon annan ta den snabba yttermittfältaren? Jag valde att gå emot henne. Lätt spelade hon till sin medspelare, den jag hade släppt.
Ytorna var enorma för mig att täcka upp och motståndarna kom ofta två mot en. Min snabba motspelare gick förbi mig en gång till, och en gång till.
Någon skrek "helvete" och jag bannade mig själv. Så himla dålig jag var. Så himla oduglig och värdelös.
Sedan kom dimman och allt blev mer och mer suddigt. Flimrande syntes mina medspelare, otydliga och vaga, även om de inte var långt ifrån mig. Jag fortsatte springa. Jag följde bollen och mina medspelares ekande rop, vilka var avlägsna, men påträngande och elaka. De tryckte ner mig, förstörde mig. Jag var tvungen att koppla bort dem, tänka på annat. Jag skulle klara det här, jag skulle överleva till paus. Då skulle jag gå av, då skulle jag gå bort ifrån det här, slippa helvetet. Jag orkade inte längre.
Det blev paus. Äntligen.
Jag vågade inte titta upp mot läktaren medan jag gick av planen. Jag vågade inte se föräldrarnas och åskådarnas arga miner. Jag ville inte ge dem den chansen att titta besviket på mig. Jag ville inte utsätta mig för det. Det räckte med att veta att de avskydde mig.
Solen sken ner på mig när jag satte mig i vår lilla ring. Huvudvärken var hemsk. Försiktigt tittade jag på mina lagkamrater en efter en. Var de väldigt arga på mig? Hade jag förstört matchen helt? Av deras ord att döma så hade jag det. Indirekt pratade de om mig och mina fel. Jag visste det. Ingen annan gjorde ju någonsin något fel. Bara jag.
Jag ville inte vara med mer.
Matchen slutade 2–0, förlust för oss. Jag var inte inne på planen när målen kom. Jag satt på sidan, paralyserad och oförmögen att prata med någon. Matchen ägnade jag ingen tanke. Min blick var i fjärran, långt borta. Hur målen kom till såg jag knappt, inte brydde jag mig heller. Förlust eller vinst, vad spelar det för roll?
Ingen roll alls om man är det man presterar.