Föroreningar förstörde badvattnet

Upptäckten av kromgarvningen är i mångt och mycket orsaken till Valdemarsvikens förorenade tillstånd. Karl Lundberg och hans bror Walter, söner till företagets grundare Carl Johan Lundberg, sägs ha varit väldigt intresserade av den nya metoden. De skaffade sig de nödvändiga recepten från Tyskland, och påbörjade i hemlighet försöken med att använda krom vid garvningen. Kromgarvningen kom att helt revolutionera läderproduktionen. Plötsligt tog det timmar i stället för veckor att garva en ovanlädershud. Metoden gick till så att hudarna behandlades i "valkar", stora roterande fat, med lösningar av basiska kromsulfater. En stor fördel med kromgarvningen var den att att lädret blev mera formbart, ett stort plus för bland annat skotillverkningen som gjordes med hjälp av maskiner. Vattenkrävande
Kromgarvat läder började spridas på marknaden runt 1903. Företaget Lundbergs Läder AB tog rejäl fart. Kromgarvningen, i kombination med storindustrivågen som drog över landet och första världskrigets utbrott, fick produktionen att gå på högtryck. Hädanefter kom ett fullt utrustat kemiskt laboratorium att utgöra en viktig del i läderföretaget. Kromgarveri och kromläderverkstad kom genom åren att utgöra flera byggnader, alla mer eller mindre placerade utmed Storgatan. En plan över läderfabriken, ritad 1942, visar hur Lundbergs Läder AB närmast helt dominerade den innersta delen av Valdemarsviks hamn. Garvningen krävde mycket vatten. Företaget drog vattenledningar från flera kvarndammar för garveriets räkning. Genom det gamla fabriksområdet rinner ännu i dag Fifallaån som är kulverterad under området. Uppgifter tyder på att orenat avloppsvatten från fabrikstillverkningen under många år rann rakt ut i Fifallaån som i sin tur mynnar i Valdemarsviken. Åns innehåll uppges ha luktat väldigt illa, i folkmun kallades den för "Garvaråna". Valdemarsviks hamn beskrivs som samhällets skötebarn, speciellt i början av 1900-talet, när det fortfarande stod inför omfattande utveckling. Läderfabrikens grundare Carl Johan Lundberg blev i slutet av 1800-talet ordförande i Valdemarsviks hamnstyrelse. Lundberg var bland annat med och anställde en hamnfogde som genomförde utvecklingen av hamnen. Obadbart på 50-talet
Det har gjorts flera muddringar av den inre delen av Valdemarsviken, bland annat vid utbyggnader av hamnen. Tidigare hade man använt ett enklare mudderverk, men 1893 byttes det ut och ett för dåtiden mer avancerat paternosterverk togs i bruk. Ett viktigt skäl till att man valde att muddra i Valdemarsviken var för att göra det möjligt för de större fartygen att gå in till hamnen och lämna eller hämta last. De överblivna muddermassorna dumpades i sin tur på flera olika ställen i Valdemarsviken, bland annat i Grännäsfjärden. Kombinationen av orenat avloppsvatten och uppvirvlat bottenskrap från muddringen gjorde Valdemarsvikens vatten synbart skitigt och grumligt. Under en tid på 1950-talet ansågs vattnet så förorenat att barnen som skulle gå i simskola på Grännäs bussades ut till Gryt. Där fick de lära sig simma på badplatsen vid Sandgärdet istället. Krom och kvicksilver
Enligt förstudien till miljöprojekt Valdemarsviken är fyllningen av muddermassor i Grännäsfjärden utlagd som en terrass i en brant sluttning, underlagrad av lera. Fyllningen ligger mellan ett före detta båtvarv där det numera finns bostäder uppförda och campinganläggningen med offentlig badstrand vid Grännäs. Undersökningar visar att innehållet i fyllningen utgörs av bland annat rivningsrester såsom tegel, samt avfall från före detta Lundbergs läder. Fyllnadsmaterialet innehåller delvis höga kromhalter. Den underlagrande leran bedöms vara påverkad ned till cirka 0,5 meters djup. Halterna av kvicksilver, zink och koppar bedöms inte vara speciellt höga. Däremot finns det höga halter av krom, zink och koppar i grundvattnet som omger utfyllnaden. Därtill har man gjort undersökningar som tyder på att skred kan uppstå spontant, exempelvis i samband med snabba vattenståndsförändringar. Just nu finns det alltså risk för att hela den giftiga utfyllnaden rasar ut i Valdemarsviken, ett stenkast från den offentliga badplatsen. Hanna Andersson

Föroreningar förstörde badvattnet

Under närmare 100 års produktion vid Lundbergs Läder AB rann orenat avloppsvatten från garvningen direkt ut i Fifallaån, som i sin tur mynnar i Valdemarsviken.