200 mil i fjällen - på cykel
En resa på 200 mil i Sveriges och Norges nordligaste och mest kuperade fjällvärld. Långa avstånd, ofta ödsligt, kargt och kallt. En kraftprestation. Ja, alltså, om man som Hilding Drakare i Gryt gjort resan med cykel.
Hemma igen visar Hilding Drakare upp sin cykel med all packning som han hade på 200-milaturen.Foto: Anne-Marie Karlsson
Foto: Anne-Marie Karlsson
Planeringen började i höstas med cykelturer till och från jobbet i Valdemarsvik, en och en halv mil, läsande och förberedelser. Allt för att uppnå drömmen att komma fram till Varangerhalvöya i Nordnorge.- Det var underbart att komma dit, när jag såg ishavet ville jag nästan gråta av lycka. Resan inleddes med flyg till Kiruna, med den 27-växlade och 25 kilo tunga cykeln nermonterad i en väska, samt sex cykelväskor.Därifrån trampade Hilding mot Vittangi, sedan Karesuando, finska Kautokeino, över till norska Karasjok och Varangerhalvöya. Tillbakafärden gick på mindre vägar i norra Norge, Tarnabru, Ifjord, Lakselv, Olderfjord, Alta och sedan E 6 till Narvik, åter till Kiruna och tåg hem. I snitt åtta mil varje dag.Skavsår och ryggskott
Vilopauser blev det förstås och besök i flera av de orter han kom till. Ett par gånger lyxade han till det med att äta på matställen, annars var det hemlagat som gällde. Maten bestod mest av grytor med lite av varje, cocous, linser, korv, müsli, grönsaker och kött.- Jag tältade i naturen när jag tyckte det var dags att stanna för natten, berättar han. En gång sov jag i en tom lappkåta. Valet av cykel som färdmedel har flera orsaker.- Jag vill se så mycket som möjligt, man hinner inte ta in allt när man åker bil. Dessutom vill jag röra på mig.Ensam cyklist med en urladdad mobiltelefon
i fjällen och miltals mellan husen bekymrade inte Hilding. Rädd för att någon björn skulle tassa fram och raspa på tältduken var han inte heller. Enda incidenterna var skavsår och ryggskott, ingen träningsvärk.I Norge, de många och långa tunnlarnas land, klarade han sig med två tunnlar på någon halvkilometer vardera.Nådde målet
Värsta minnet en tre mil lång norsk backe strax invid riksgränsen. Det bästa: att verkligen ha nått fram till målet Varangerhalv-
öya, i ungefär samma breddgrad som Nordkap.En del andra cyklister mötte han, men mest var bara radion sällskap.- Det var en upplevelse att höra de olika språken växla, svenska norska och finska.Men det är inte första långfärdsäventyret för Hilding Drakare. Och lär nog inte heller vara det sista.
Så jobbar vi med nyheter