Trots hätsk stämning lyckades polisen upprätthålla ordningen i Malmö.
Vann rätt låt? Nej, det gjorde den inte. Åtminstone inte om telefonröstarna, det vill säga "folket", hade fått bestämma. Då hade juryns favorit Schweiz bara blivit femma.
Istället hade Kroatiens bidrag vunnit. Och så långt är det kanske som vanligt. Det är inte sällan folket och jurygrupperna har olika åsikter.
Det är när vi kommer till folkets tvåa som det blir verkligt intressant. Nämligen Israels påstått kontroversiella bidrag.
Israel fick tolvpoängare från många länder, däribland röstade svenskarna på bidraget. Det blev viss dramatik i direktsändning, eftersom Israel inte ens låg tio i topp efter juryrösterna. Ingen hade gett Israel någon tolva. Av de flesta jurygrupper hade Israel bara fått ströpoäng, eller inga alls.
Att musiksmaken skulle skilja sig så mycket mellan folket och "eliten" är det nog ingen som tror på. Samtidigt ansågs Israels, av de schlagerkunniga (ej undertecknad), som en av de bättre låtarna. En av favoriterna helt enkelt.
Paradoxalt nog skulle det knäcka Israels vinstchanser.
Det hela handlar nämligen, hävdar jag, inte primärt om musik. Utan om politik. Om att man inte ens behöver bli konspirationsteoretiker för att inse hur de flesta jurygrupper, enskilt men i tyst samförstånd, insåg faran med en israelisk seger. Inte för att det egentligen borde ha varit något problem, inte mer än när Ukraina vann för två år sedan. Om det föreligger krig eller krigsrisk kan man alltid flytta arrangemanget. Utan för att blotta debatten skulle bli för svår att hantera.
Därtill skulle en israelisk seger utlösa ett ramaskri bland alla de propalestinska demonstranter som dykt upp i Malmö och redan bråkade med polisen så gott det gick. En israelisk seger skulle dessutom inte vara känslig bara i den skånska metropolen och Sverige, utan också i många andra länder.
Eller inte...
För vad händelserna också lärt oss är att Israelkritiken, för att inte säga Israelhatet, är mycket svagare bland det som brukar kallas den tysta majoriteten. En del sympatiröstade förmodligen på Israel, kanske som en sorts tyst motdemonstration. Fast framför allt tror jag många helt enkelt tyckte om låten. Det ena utesluter ju inte heller det andra.
Utvecklingen får ändå politiska konsekvenser, för även om en telefonomröstning i eurovision knappast är höjdpunkten av demokratisk ordning, är det ändå uppenbart att många svenskar står Israel nära. Och att det förhåller sig på samma sätt också i andra europeiska länder. Efter alla ohejdad antisemitism som yppats är det skönt att förstå hur grunt judehatet ändå är i folkdjupet.
Det går förstås an att kritisera åtminstone delar av den israeliska krigföringen i Gaza. Fast det är inte denna kritik som är problemet, utan något helt annat. Nämligen den ohöljda antisemitismen, med fäste i många muslimska invandrargrupper och i varierande utsträckning omhuldad av olika vänsterrörelser. Det handlar inte om att kritisera det eller det inslaget i Israels agerande. Utan om att kasta judarna i havet. En antisemitism som tidigare bara återfanns hos nynazistiska grupper.
I den meningen kan man säga att telefonomröstningen var det som ändå räddade schlagerfiaskot i Malmö. Det och att polisen lyckades hålla även de mest militanta demonstranterna stången – efter en mycket omfattande (och mycket dyr) insats.
I övrigt var det långt ifrån någon toleransens högborg Malmö Arena kunde uppvisa. Inte när många i publiken buade under det israeliska framträdandet (även om många också jublade). Vinnaren Nemo från Schweiz lyckades till sist med konststycket att slå sönder glastrofén efter segern. En symbolisk sammanfattning om man så vill.