Sedan 15 år tillbaka bor Ellinor tillsammans med sin son i en charmig, men sliten standardtrea på 70 kvadratmeter med en hyra på 7 100 kronor. Sonen har ett eget rum, men det är litet.
Ändå anses deras boendestandard "oskälig" eftersom den överskriver nivån (6 043 kronor) för vad lägenheten får kosta för en person med försörjningsstöd som har ett barn. Detta enligt de nya riktlinjer som vi tidigare har rapporterat om. En tvåa anses räcka till en vuxen med barn. Beskedet att hon måste hitta en billigare bostad landade i ett brev på hallgolvet i mars.
– Det kändes som att jorden rämnade under mina fötter, berättar Ellinor.
Fram till augusti förra året har Ellinor alltid betalat sin hyra själv, men då tvingades hon att söka försörjningsstöd. Hennes sjukpenning sänktes då efter att hon varit sjukskriven för utmattningssymptom i över ett år. För att komma upp i existensminimum får hon mellan 500 och 1 000 kronor i utfyllnad som ekonomiskt bistånd av arbetsmarknads- och vuxenutbildningskontoret, som alltså inte betalar hyran. Summan hon får varierar – men hyran är densamma. Och om hon inte söker annan lägenhet förlorar hon stödet.
– Även med det har vi svårt att klara oss, säger hon.
Beslutet har gjort att sjukdomen har förvärrats. Det har lett till stress, oro och sömnsvårigheter. Men med hjälp av sin kurator samlade hon kraft och överklagade.
– Jag kommer inte att flytta. Jag orkar inte det. Det här är min trygghet, min borg. Både jag och min son trivs så bra här. Men ska jag behöva leva på mina anhöriga?
I överklagan redogör hon för sina skäl att bo kvar – att hon är sjuk och anser det fysiskt omöjligt att orka flytta, men också att hon och sonen har bott i lägenheten länge.
De är rotade i området, där sonen har sin pappa och sin bror boende bara några gator bort. Båda har dessutom en etablerad kontakt med sjukvården på grund av sina respektive hälsotillstånd.
– Vi har ju allt här, hela våra liv. Det känns egentligen sjukt att behöva motivera varför vi inte kan flytta till en annan kommun. Sedan behöver vi varsitt rum. Jag behöver tystnad medan han har sina problem, som jag inte vill gå närmare in på, och gillar att vara ifred när han spelar datorspel.
En vecka senare fick Ellinor beskedet att arbetsmarknadskontoret "inte bedömer att det finns skäl att ändra ditt/ert beslut". Formuleringen sved – eftersom Ellinor anser att hon tydligt redogjort för deras många skäl.
Hon berättar att hon hade önskat mer respekt i brevet. Eller ännu hellre personlig kontakt, kanske ett telefonsamtal där de förklarat på vilka grunder de lämnat vidare hennes ärende till förvaltningsrätten.
– Jag har lagt kraft på att överklaga och förklarar att jag är sjuk och har bott här i femton år. Man undrar ju vilka som har skäl nog att inte behöva söka ny bostad?
– Det känns som att mitt och min sons värdefulla liv inte spelar någon roll, utan att vi blir två personnummer i byråkratin. Jag känner mig livegen i den här situationen.
Ellinor har bett om att få vara anonym av hänsyn till sin son.
– Jag vill inte belasta honom med det här och oroa honom i onödan. Men att ta steget och berätta om min situation känns viktigt. Kravet att flytta känns så väldigt hårt.
– På sociala medier har jag mött andra som mått otroligt dåligt över det här och inte ens vetat att man kan överklaga. Men det hoppas jag att många har gjort.