Peter Hunt skulle ha det där SM-guldet.
Det andra under hans presidentskap i IFK Norrköping, det första utan Janne Anderssons inblandning och lyckades efter en hel del jobb att säkra den tvåfaldiga mästartränaren som styrt stolta kolosser hela vägen i både Solna och Malmö.
Rikard Norlings kravfyllda Stuart Baxter-framtoning och Peter Hunts chosefria okokta manér.
Innan vi fick en chans att ta reda på hur det skulle utveckla sig klev Hunt, motvilligt, ut genom dörren efter en tolvårig era.
En rad saker som knappast diskuterades som kommande arbetsuppgifter eller stundande utmaningar innan Norling satte pennan på treårskontraktet, slutade aldrig att kastas i hans knä under ett år där IFK Norrköping krampade organisatoriskt från dag ett.
Och har fortfarande en del jobb innan det är en välsmord, väl rustad sammanslutning. Det diskuteras om sportgruppen ska slopas, det söks en klubbdirektör och det är så mycket folk som kommer och går på A-lagets bänk att det är svårt att hänga med.
Även om IFK-tränaren flög in med en smittande karisma och energi, och behöll det goda humöret säsongen ut, så skrevs villkoren om med tränarkollegor och toppspelare som lämnade och har fortsatt lämna.
Den tyngsta smällen som skickade omstarten två steg bakåt var att klubbledaren bara hann in och vända.
Själv spann Norling vidare på sin Atalanta-inspirerade taktiska revolution och den har inte bara haft svårt att övertyga oss på läktaren, AIK eller resten av allsvenskan heller för den delen, att det är en vägvinnande modell.
Vad som är mer oroande är att spelarna inte bara har svårt att ta till sig den krävande man-man-ordern.
Det finns ett alltmer utbrett motstånd till taktiken i omklädningsrummet och här ligger Rikard Norlings lurigaste prövning när han sätter igång fotbollsträningen på onsdag.
Hur mycket är han villig att kompromissa och möta sina adepters åsikter och taktiska synpunkter om de inte känner att de kommer till sin rätt? Kommer IFK Norrköping uppfattas som ett förlängt AIK-experiment om inte poängen plockas? Är vi redan där?
Sjundeplatsen var på alla sätt talande för en säsong där det roligaste hände hemma med segrar mot Malmö, AIK och Elfsborg.
Det fanns även horribla insatser (borta mot Djurgården, Kalmar, Halmstad och Varberg).
I klubbens plan ska det till ett lyft i tabellen redan den här säsongen.
Sakarias Mårdh spädde på förväntningarna så sent som på Stjärnkvällen, ett par timmar efter 1–2-förlusten hemma mot IFK Göteborg och efter att "Pekings" sämsta säsong sedan 2014 var ett faktum.
Man kan tycka vad man vill om IFK-ordförandens ordval och framfusighet i den situationen, men med Godswill Ekpolo som enda nyförvärv och den sits som klubben oväntat och oönskat hamnade i utan klubbdirektör känns det befängt att prata om IFK som ett topplag.
– Efter att Munken lämnade så har det påverkat. Jag tror att det är viktigt att det kommer på plats. Nu får vi kämpa för att försöka lösa det. Jag kan säga att klubben är i behov av att få in sportchefen eller klubbledaren, sa Norling när jag satt ned med honom nyligen.
Det känns inte som Malmö FF, AIK, Djurgården eller Elfsborg har samma interna friktion när de ska rusta sina respektive lag.
Kastar vi oss över spelartruppen så kommer det hända en del, det måste det göra, fram till allsvenska premiären.
Det lever fortfarande en brännande obesvarad fråga hur vänsterkanten ska formeras för att inte bli samma seglivade problem ett år till.
Förutom Alexander Franssons vara eller icke vara (det lutar åt en förlängning) så sitter det för många dyra spelare och inte bidrar med mer än att vara utfyllnad på träning.
Samtidigt finns det såklart ett svar varför Yahav Gurfinkel, Kevin Àlvarez och Egzon Binaku fortsätter att vara i ett ospännande ingenmansland mellan bänk, läktare och trupp.
Andra klubbar står inte på rad för att lösa dom.