För någon vecka sedan undrade Carina Glenning i en krönika om man får ta med sig åtminstone en liten flaska champagne till vaccinationen mot covid-19 (nt.se). Nej, det skulle nog inte gå för sig. När hon fick sin första spruta i Linköping rådde snarare en dyster stämning i väntrummet efteråt – och det är tyvärr inte så annorlunda i Norrköping, kan jag avslöja efter att i går fått min första spruta.
En skillnad var att det faktiskt var kö till Mässhallen, en ganska kort en visserligen. Fast precis som i Linköping är stämningen om inte dyster (snarare lättad), så avvaktande efter att vi väl fått våra sprutor (av trevliga och professionella sjuksköterskor). Ni vet den där känslan där det känns socialt olämpligt att ta kontakt, åtminstone i dessa tider av fysiskt avståndstagande. Så vi sitter där tysta och tittar alla åt samma håll. Ungefär som i en så'n där amerikansk polisserie, där gripna i häktet får order att sätta sig på en stol, hålla tyst och inte prata med varandra!
Även om vi får gå efter en kvart känns det förstås lite som ett västgötaklimax, vilket förstärks över att jag faktiskt närmast känner en religiös tacksamhet för vaccinet. För mig och, tja, hela mänskligheten... Det låter lite överdrivet – men är det inte. Förra våren misstänkte även optimisterna att det skulle ta åratal att ta fram vaccin. Det gick som bekant mycket snabbare än så.
Ändå känns det också lite fel att fira för mycket. Först och främst eftersom det avlidit så många människor i covid-19. Fast också eftersom jag faktiskt bara är "halvvaccinerad" än så länge och egentligen inte ens det (ett par veckor får gå först). Dessutom råder fortsatt begränsningar i umgängesmöjligheterna och så kallad personlig lockdown är som bekant rekommenderad i Östergötland. Med all rätt, vi bör göra allt vi kan för att trycka tillbaka smittan medan alltfler förhoppningsvis blir vaccinerade.
Den återvunna friheten åtnjuter vi nog bäst i små steg. Att slippa munskydd, kunna gå på lunchrestaurang eller till jobbet istället för att alltid arbeta hemifrån... Det är mycket vi tagit för givet som vi nu längtar efter. Som bekant saknar man inte kon förrän båset är tomt.
Fast det blir en nog ett glas champagne så småningom också.