I flera år har kvinnan, som vi kallar Maria, kämpat för att socialförvaltningen och Söderköpings kommun ska hjälpa mannen, som vi kallar Johan, att komma ur sitt missbruk.
– Jag är både arg och frustrerad. Det här har tagit så lång tid. Om Johan hade fått hjälp vid min första orosanmälan så hade både han och anhöriga sluppit så mycket lidande, säger Maria, som är släkt till familjen.
Alkoholmissbruket har funnits där i flera år, men gick länge att kontrollera. Johan var ung och hade både yrke och familj. Men till sist orkade inte familjen. Han blev ensamstående, fick ett rivningskontrakt i Vimman, bostäderna som sedan revs.
– Redan då var han dålig och drack för mycket. Jag skickade bilder på bostaden till socialtjänsten för att uppmärksamma dem, men det hände inget. Då Vimman revs hade vi möte med ansvariga på socialförvaltningen. De ansåg att Johan skulle skaffa egen bostad. Men hur skulle det gå till med betalningsanmärkningar hos Kronofogden och ett pågående missbruk?
Istället ställde släktingar upp. Johan fick bo i en friggebod utanför stan. Ett boende som sakta blev en misär. Johan var till slut så svag av sitt alkoholmissbruk att han varken kunde stå eller gå. Med hjälp klarade han av att sitta.
– Det var fruktansvärt. Då jag och de ansvariga från socialen hade möte kunde vi inte sitta i bostaden, det stank av avföring och urin. Det var ren misär. De hade inte låtit ett djur leva så.
– Ändå fick Johan inte hjälp med sitt missbruk eftersom han själv nekade. Men jag har läst lagen, de kan ge tvångsvård och ska göra det om personen förstör sitt liv eller utsätter sig eller andra för allvarlig skada.
En gång hade Johan brutit foten och de var tillsammans på sjukhuset. Då gipset skulle tas av började han få kramper av abstinens.
– Det var så hemskt att se då han fick ett anfall. Den gången fick han stanna och kom även till beroendekliniken. Han var nykter i några veckor, men hade ingenstans att ta vägen så han föll tillbaka igen.
Kramperna har återkommit med korta mellanrum den senaste tiden. Släktingarna har ringt efter ambulans, men den har inte tagit med Johan som vägrat vård. För några veckor sedan kulminerade allt. Johan var så dålig av missbruk och hade varit utan ordentlig mat i flera veckor.
– Ansvariga på socialen lovade att komma, men de sköt på mötena dag efter dag, det tog veckor. Till slut kom de och kallade på ambulans.
Äntligen ordnades en lägenhet, men en lägenhet utan någonting i.
– De föreslog att vi skulle ta möblerna från friggeboden, men de duger inte till något. Allt måste eldas upp. Johan hade 1:85 på kontot och ingen mat. Så lämnades han. Vi har försökt att fixa så att det blir fint och handlat. Om man ska få en nystart så kan det inte vara misär.
De anhöriga hoppas att Johan får hjälp med någon sysselsättning och någon att prata med.
– Jag vet att jag har skyddat Johan hela livet. Men jag måste finnas här. När en person drabbas så finns det så många runt omkring som lider. Det påverkar allas liv, föräldrar och syskon, deras familjer. Ibland undrar jag hur många människor det finns som ingen bryr sig om? De som inte har någon som kämpar för dem – vad händer med dem?
– Jag vet att Johan inte skulle ha levt idag om jag inte hade kämpat för honom. Jag har gjort allt i min makt och om vår historia kan hjälpa andra så vill jag berätta. Alkoholmissbruk är fortfarande så tabubelagt, men det finns så många som drabbas av dess konsekvenser.
Johans fall har anmälts till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som tar det vidare för en tillsyn. IVO inväntar svar på vilka åtgärder kommunen har utfört.