Rickard Söderholm äter sin sena lunch på muren utanför S:t Olai kyrka. Den var kall, men snart är folielådan tom.
Vi träffas utanför S:t Olai kyrka i centrala Norrköping. Förmiddagen har gått över i eftermiddag denna lite kyliga fredag i oktober. 58-årige Rickard Söderholm sitter på en mur och har precis öppnat en folielåda med det som för honom är dagens lunch.
– Det var visst inte varmt längre, konstaterar han, men på bara några minuter är lådan tom.
När han börjar berätta om sitt liv framstår en kall matlåda som en bagatell. För han lever numera på gatan.
Planen för natten är att köa till en av de sex jourplatserna på Gränden. Antingen genom att ringa prick klockan 17, som reglerna säger, eller stå i kö. Och det framgår tidigt att Rickard är kritisk till hur kommunen hanterar de hemlösa.
– En gång blev jag utslängd från Gränden för att jag hade varit vaken på natten, "för här sover man". Men dela rum med en som snarkar om du kan. Kommunen uppfostrar i stället för att hjälpa, säger han.
Så tar vi oss tillbaka till hans uppväxt. Han säger att han ändå haft ett bra liv. Men någonstans på vägen klev han utanför den stig som han stakat upp för sin framtid. För ambitioner hade han.
– Jag var duktig i skolan och gick ekonomisk linje på gymnasiet. Under en tid var jag ordförande i Moderat ungdom.
"Jag var duktig i skolan och gick ekonomisk linje på gymnasiet. Under en tid var jag ordförande i Moderat ungdom", säger Rickard Söderholm. Men redan vid 20-årsåldern hade missbruket tagit över.
Men, tillägger Rickard, det fanns en del alkoholmissbruk därhemma. Och snart var han själv där. Det var en av anledningarna till att han inte heller gick klart gymnasiet.
– Jag började kröka och festa, säger han och plockar upp en pappersservett som ligger på muren.
Han torkar näsan som rinner.
Så berättar han om hur alkoholmissbruket övergick i drogmissbruk. Då var han 20 år. Det ledde till ett fängelsestraff och vidare in på behandlingshem. Sedan kunde det ha vänt. Rickard, som då befann sig i Stockholm, hade fått rätsida på sitt liv och han fick möjlighet att föreläsa om sitt före detta missbruk i skolor.
Men snart var han där igen. I drogerna och alkoholen. 1992 flyttade han hem till Norrköping. Försöket att få egen lägenhet lyckades vartefter, men snart kom klagomålen från grannar. Vid ett tillfälle låste sambon ut honom, tog nycklarna och försvann. Rickard blev vräkt från sitt kontrakt.
– Jag kom inte in i mitt eget hem, klart man blev arg och skrek, säger han.
I april 2019 blev Rickard helt hemlös för första gången som vuxen. Efter det har hans kritik mot kommunens hantering av hemlösa vuxit. Hans verbala förmåga, som han säger att han hade redan som ung genom det politiska engagemanget, finns i allra högsta grad kvar. Och förmågan att strida för det han tycker är rätt. Så nu finns en överklagan hos Förvaltningsrätten Det handlar om Boagården, som kommunen driver.
– Jag blev vräkt därifrån efter ett år. Jag lät en person bo hos mig, som blivit utkastad. Jag försökte bara hjälpa honom. Det visar så tydligt att kommunen vill uppfostra och straffa oss om vi gör fel, säger han.
Men det måste ju finnas regler?
– Absolut, men man lär ingen något genom att kasta ut dem på gatan.
Rickard Söderholm förbereder sig för natten. En madrass rullas ut på lastkajen utanför jobbet. Värmen håller han med hjälp av en sovsäck och en filt.
Efter att Rickard blev utkastad från Boa, har han bott i tält. Men nu går det snart inte längre. Det är kallt och blött. Senaste tiden har han sovit på lastkajen utanför Rias secondhandbutik, där han jobbar sex timmar om dagen.
– Det funkar, med lite madrasser och dynor. Men nu kommer frosten. Jag har ansökt om ett rum på Turistgården, men jag fick avslag. De är bara till för barnfamiljer, säger han.
– Jag förstår inte varför kommunen inte kan köpa en fastighet och hyra ut rum till oss. Det står ju en tom i kvarteret Ruddammen, vid korsningen Generalsgatan–Trädgårdsgatan.
Många skulle säkert säga att du får skylla dig sjäv? Och att du lever på samhället? Vad svarar du dem?
– Det tycker jag inte att jag gör. Alla passar inte in i mönstret och jag anser att jag gör mer gott än skada. Häromdagen gav jag en kompis min sista 50-lapp, så att han skulle kunna handla mat.
– En del av allt beror nog också på att jag har en ADHD-diagnos, där drogerna med rätt dosering blev ett sätt för mig att behålla fokus. Sedan spelar så klart det sociala arvet in.
Använder du droger och alkohol i dag?
– Drogerna mest som självmedicinering. Och jag får medicin för att hålla mig nykter. Dessutom pratar jag med en kurator varje vecka. Jag sjunger i kyrkokören också. Jag har rätt bra sångröst.
Vad drömmer du om?
– Att få slå mig till ro i en lägenhet. Det skulle vara skönt.
I väntan på att få en jourplats för natten på Gränden. Rickard passar på att prata med en kompis i telefonen.
Så träffas vi på nytt. Mötesplatsen är Gränden på Trädgårdsgatan. Rickard tänker köa för en av de sex jourplatserna. Han kommer farande på en vit cykel som är full med packning.
Utanför ingången befinner sig redan några män. En av dem ligger ner och halvsover. De andra tänder varsin cigarett och pratar om ditt och datt.
– Det är nog bara tre av dem som ska ha en jourplats, jag känner igen alla här, säger Rickard och frågar vad klockan är.
16.59. Då trycker han på ringklockan och snart kommer en anställd med ett post-it-block i handen. Rickard anmäler sig och får löfte om en plats.
Men än får han inte tillträde, det är för tidigt på kvällen. Då vill han visa var han tillbringar sina nätter annars.
Det här tältet har visst gjort sitt, konstaterar Rickard Söderholm. Här har han bott en längre tid. Utanför ligger påsar med kläder.
En bit utanför stan lotsar han in oss i ett skogsparti. Höstlöven ligger som ett blött täcke på den leriga marken. Efter ett par minuter sticker ett litet blått lättviktstält upp på en kulle. Utanför ligger svarta sopsäckar med kläder och en sovsäck. Inne i tältet står ett par skor, fulla av väta.
Rickard känner på en vinterjacka som hänger utanför på en stol.
– Den har viss blivit lite möglig, men det får gå, säger han.
Vi åker vidare till lastkajen utanför Rickards jobb.
– Här sov jag senast i natt, på den här madrassen, säger han och visar en grå madrass som står ihoprullad mot väggen.
Här i tältet har Rickard Söderholm haft sitt hem under en längre tid, men nu börjar det bli för kallt och fuktigt.
– Värmen kunde jag hålla tack vare en sovsäck och en extra filt. Men förra söndagen när jag sov här, då gick det inte. Jag fick panik, det var så kallt.
När du ligger här på kvällen, vad tänker du på?
– Oftast är jag så trött så jag somnar direkt.
Blir du aldrig ledsen?
– Klart jag blir det, för att det blev så här.
I nästa andetag kommer fightern fram i Rickard. Han berättar om planen att kontakta socialnämndens ordförande nästkommande dag. Han vet vad han ska fråga:
– Hur kan kommunen bedriva en verksamhet utan att se till att medborgarna har ett eget boende, hur kan det vara möjligt att man får sparka ut folk på gatan? Ja, det vill jag gärna ha svar på.