Vad mer kan göras för att hjälpa dem som misshandlats av sin partner? Här är ett förslag: Sätt en fotoboja på gärningsmannen när han släps ut ur fängelset och förbjud honom att vistas i samma kommun som brottsoffret under en prövotid, tills vi vet att han inte längre utgör ett hot.
Idag finns inget lagstöd för ett sådant ingripande, men en lagändring skulle nog vara välkommen.
Jag har under ett antal månader läst in mig på ämnet våld i nära relationer, och då lyssnat på många brottsoffers historier. De är fruktansvärda och leder till livslånga trauman.
Och för att göra saken än värre är gärningsmännen ofta oförbätterliga. När de kommer ut ur fängelset börjar de om. Risken finns då att de söker upp sin tidigare partner och ger sig på henne igen.
Det typiska för gärningsmännen, som i åtta fall av tio är just män, är att de inte för sig själva kan erkänna att de har begått något brott. De tycker sig ofta vara oskyldigt dömda. Det är istället partnern det är fel på. ”Hon provocerade mig!”
Detta gör att de till skillnad från yrkeskriminella, som begår brott istället för att utföra ett hederligt arbete, inte tänker rationellt. De gör inte en kalkyl i huvudet på sig själva där de väger vinsten av att begå brott mot risken att åka fast. De följer istället sina impulser. Förmodligen är de psykologiskt felkonstruerade redan från födseln och valt att leva ut sina aggressioner istället för att be om hjälp att kunna kontrollera dem.
Den lagstiftning som finns idag är att en åklagare kan utfärda ett kontaktförbud, och som kan överprövas av tingsrätten. Reglerna för hur detta ska göras är emellertid snäva.
Kontaktförbud finns i olika grader: ordinärt kontaktförbud, utvidgat kontaktförbud och särskilt utvidgat kontaktförbud.
För den lägsta graden gäller bara att ”förbudspersonen” inte får kontakta offret. För utvidgat kontaktförbud gäller att åklagaren ritar in på en karta var förbudspersonen inte får befinna sig och sätter på honom en elektronisk fotboja. För den högsta graden, särskilt utvidgat kontaktförbud, gäller samma sak som vid utvidgat kontaktförbud men för ett större geografiskt område. Ett sådant förbud kan gälla upp till ett år.
Detta kan låta som tillräckligt men är inte det för det framgår i föreskrifterna att det område som ska ringas in inte får vara större än några kvarter, som mest en stadsdel.
Det som saknas här är brottsoffrets perspektiv och behov av att leva i absolut trygghet.
Alla som har utsatts för misshandel är rädda för att träffa sina gärningsmän igen, men de som under flera år levt i vad som måste beskrivas som fångenskap, med ständigt återkommande misshandel, av en förövare som är en fullständig vettvilling, behöver känna att hon är trygg i ett mycket större område än bara sitt bostadskvarter. Hon behöver rörelsefrihet som täcker en hel kommun. Kanske till och med ett helt län.
Som regel gäller i Sverige att brottslingar som dömts till fängelse släpps ut efter två tredjedelar av tiden. Men den sista tredjedelen är ett villkorat frigivande och på så vis egentligen en del av straffet. Att begränsa rörelsefriheten för denna typ av brottsling under denna sista prövotid torde därför inte vara något som strider mot våra grundläggande rättsprinciper.
Stefan Olsson är fil dr i statskunskap och moderat regionpolitiker i Region Uppsala.