Den 11 juli 1995 skedde den värsta massakern i Europa efter andra världskriget. Den inträffade i staden Srebrenica i östra Bosnien-Hercegovina.

Drivkraften bakom folkmordet var önskan att skapa en etniskt homogen stat. En stat som endast befolkades av människor med samma etniska bakgrund, historia och språk. Sägner blandat med historiska händelser plockades som russin ur kakan för att passa nationalisternas världsbild av den egna förtryckta gruppen som krävde ett eget territorium, fritt från vilka de felaktigt pekade ut som sympatisörer av främmande makter och medhjälpare till fascism. Hur sanna dessa anklagelser var hade inget med saken att göra, att skapa en gemensam fiende var av största vikt. För då fienden far illa är det lättare att titta bort. Här fanns inga marginaler att spela med, du var antingen vän av detta projekt eller fiende. För sådan är fanatismen.

Allt som blandas med fanatism kommer förlora sin färgpalett. Kvar blir svart och vitt. Det spektrum av färger som människan utgör med sina olika egenskaper reduceras till en grå massa. Handlar det om religiös fanatism så är det den religiösa fanatikerns regler som strängt ska foga människor in i en strikt mall, ofta efter vad fanatikern själv anser vara relevant i de heliga skrifterna. Inget tolkningsutrymme tillåts utan repressalier. Är det nationalistisk fanatism så är det istället fanatiska nationalister som sorterar människor beroende på om de delar nationens inneboende essens eller inte. Även här finns stora möjligheter att uteslutande plocka fram kulturella skillnader mellan människor som det enda som är av betydelse för om man ska räknas som del i nationen eller inte.

Att älska det land, språk och kultur man är uppvuxen i är inte fel, precis som det inte är fel att kritisera det. Musik från sin barndom, sagor och gemensamma traditioner kan skapa en gemenskap mellan människor. För de flesta är det något vackert. Men när detta kitt istället används för att bara påpeka andra människors olikhet och främlingskap så övergår kärleken till något fult, något fjärmande och exkluderande. Människor delas in i önskvärda och mindre önskvärda baserat på sin kulturella bakgrund. Egenskaper tilldelas människor godtyckligt enligt en trång påhittad korridor med vattentäta skott mellan de etniska rummen. I det värsta av fallen övergår detta tankeprojekt till en önskan att skapa ett land där endast de som delar detta gemensamma kitt är välkomna. Tanke går då till handling.

Och allt börjar med ord. Med ord tilldelar vi människor egenskaper. Med ord gör vi människor onda, goda, givmilda, vackra, fula, godtrogna, eftertraktade och avskydda. Ord är den första stenen i muren som byggs mellan människor eller släggan som river samma mur. Därför är det av yttersta vikt att inte falla ner i de retoriska skyttegravar som grävs av fanatikerna, inte bli del i det fjärmande mellan människor som de så högt önskar.

Jimmy Jonsson

Ordförande Ett Norrköping för alla

Mensur Halimanovic

Ordförande Föreningen Bosnien-Hercegovina