Debatt Vi – som människor och samhälle – står visserligen inför några av våra främsta utmaningar någonsin, främst avseende klimat och migration, men den politiska reaktionen på detta som visat sig i valrörelsen och i debatten dessförinnan präglas av en anda av oro som gör oss vilsna och grumlar vårt omdöme. Att känna oro och rädsla inför framtiden i en i många stycken orolig värld är givetvis en helt naturlig och rimlig reaktion hos oss som enskilda individer.

Däremot får vi och vårt samhälle stora problem om den oron och rädslan underblåses och exploateras av politiker som söker vårt förtroende. Ännu mer förödande är det om den politik som framställs som alternativet försöker flytta vårt fokus från reella och många gånger komplicerade problem till enkla problemställningar med ännu enklare problemlösningar. Det främsta exemplet på detta är när en grupps existens eller närvaro pekas ut som det huvudsakliga problemet, eller annorlunda uttryckt, flyktingarnas närvaro är det största problemet, inte det faktum att dessa människor behövt fly.

Resultatet av denna rädslans politik blir ett samhälle med minskad tillit och tilltagande polarisering, ett samhälle präglat av konflikten mellan den rädde och den utsatte.

Drivande i skapandet av den här rädslans debatt har främst varit Sverigedemokraterna, som har placerat hela sin legitimitet i produktionen av idén att invandringen hotar den svenska identiteten och den svenska befolkningen. Detta utifrån den helt orimliga föreställningen att svenskhet skulle vara något statiskt och icke förhandlingsbart till skillnad från andra identiteter.

Man skulle kunna säga att de har varit skickliga och långsiktiga i sitt opinionsarbete, men man skulle också kunna säga att andra partier okritiskt anammat delar av samma problemställning av skäl som har att göra med ängslan inför en opinion som man inte vet så mycket om och som man tvekat att utmana.

För det vilar ett mycket stort ansvar, inte bara på oss väljare utan främst på de etablerade partierna och dess ledningar.

Den sorgliga utvecklingen i Danmark visar vad som händer när traditionellt liberala och socialdemokratiska partier anpassar politik och retorik. Respekten för individens rättigheter och värdighet förloras i en virvel av förslag där man söker övertrumfa varandra i vem som är strängast i sin syn på det som avviker från föreställningen om det traditionellt danska. Ett mycket tydligt exempel på hur rädslan kan skapas och exploateras och omvändas i fientlighet.

Tilliten körs på dörren till förmånen för misstanken. Den tillit som utmärkt de nordiska länderna i allmänhet och Sverige i synnerhet. Den tillit som enligt alla utvärderingar gjort oss framgångsrika och engagerade.

Jag hoppas att ditt val på söndag trotsar rädslan som eroderar demokratin och istället hyllar den tillit som bygger den.