Debatt Edvard Hollertz pekar ut ”Arla och de lagstiftande politikerna” som de två viktigaste aktörerna för mjölkbönderna. Det är en sanning med modifikation. Självklart är Arla väldigt viktigt för oss Arlabönder. Det är vårt eget mejeri, och utan Arla skulle hundratals svenska mjölkgårdar försvinna. Men det betyder inte att Arla är allsmäktigt.

Priset som handeln betalar för vår mjölk sätts i förhandlingar mellan handeln och Arla. Om Arlas pris är för högt köper handeln mjölk av någon annan. Så fungerar en fri marknad. De senaste årens extrema marknadssituation med ett enormt överutbud av mjölk är ett resultat av politiska beslut av EU, Kina och Ryssland. Obalansen på marknaden har inneburit att handeln har kunnat spela ut mejerierna mot varandra, med resultatet att mjölkpriset har rasat.

Vi klandrar inte handeln. De vill precis som de flesta av oss tjäna så mycket som möjligt. Men det är märkligt att handelns avgörande roll inte lyfts i debatten. Alla företag som verkar i en marknadsekonomi är beroende av vad marknaden är villig att betala. Det gäller även Arla.

Hollertz med flera tar upp ”konsumenternas betalningsvilja”. Man säger att konsumenterna gärna betalar mer om pengarna går till svenska bönder. Vi vill gärna tro att så är fallet för det hade utan tvekan gynnat Sveriges 3200 Arlabönder. Ju mer svensk ost, yoghurt och smör svenskarna köper, desto mindre av vår mjölk behöver exporteras som billigt pulver. Men idag är ca 50% av all ost och yoghurt som konsumeras importerade lågprisprodukter. Handeln hade kunnat satsa mer på svenska mejeriprodukter och det offentliga hade kunnat upphandla mer svenskproducerad mat. Men det gör man inte, och ingen pratar om det. Varför?

Hollertz hävdar att Arlas strategi att växa internationellt har slagit fel. Så är det inte. Genom att vi finns på flera marknader kan vi hantera kriser och svängningar bättre än om vi hade varit begränsade till en marknad. Men vissa hävdar envist att om Arla bara hade stannat i Sverige hade allting varit bra. Så är det såklart inte. Sverige är ingen isolerad ö. Billiga mejerivaror hade fortsatt flöda in och utländska mejerier hade tagit allt större marknadsandelar. Mjölkbönderna hade varit ännu färre och den storskaliga mjölkproduktionen kraftigt reducerad.

Vi säger inte att Arla är perfekt. Det finns alltid saker som kan göras bättre, och om vi ägare tycker att något är fel så tvekar vi inte att ta upp det på medlemsmöten och träffar med ledningen. Men Arla är inte skurken i mjölkkrisen. Arla gör vad man kan för att hantera en extremt svår marknad och samtidigt stötta de svenska ägarna. T ex höjde man nu i augusti ersättningen för att vi använder GMO-fritt foder från 3 till 10 öre per kilo mjölk. Det gör ingen rik, men det underlättar definitivt.

Mjölkbönder kläms idag mellan en tuff marknad och en politik som stjälper mer än hjälper. Marknaden kan vi hantera, för det mesta. Men vi kan inte göra det samtidigt som vi pressas av höga produktionskostnader, föråldrade regleringar och skatter som straffar företag och landsbygd. Där kan man prata om dödläge.

Jonas Carlgren

Mjölkproducent i Linghem

Inger-Lise Sjöström

Mjölkproducent i Kolmården

Magnus Svensson

Mjölkproducent i Linghem

Svar direkt

Ledartexten lyfte att Arlas princip om ett mjölkpris som gäller i alla länder slår ut svenska bönder. Budskapet var att politiker inte motiveras att agera om den dominerande aktören på marknaden ändå har en betalningsmodell som gör att mjölkbönders ersättning inte kan kopplas till konsumenters betalningsvilja. Dödläge.

Det vore logiskt om kooperativet som grundades för att ge medlemmarna bästa möjliga pris vände på varje sten för att rädda sina ägare. En uppenbar första insats är att ta fram ett svenskt mjölkpris.

Edvard Hollertz