Med 202 ja och 432 nej-röster led premiärminister Theresa May det största nederlaget en sittande brittisk regering har drabbats av sedan 1920-talet. Det brittiska parlamentet har tydligt meddelat vad de inte vill ha, utan att framföra vad de faktiskt vill ha i stället.

Under folkomröstningen 2016 bedrev de parlamentariker som kampanjade för Brexit en stridslysten valrörelse, utan någon plan för hur ett utträde skulle se ut eller genomföras. Istället för att diskutera praktiska realiteter gav brittiska politiker tomma löften om att britterna skulle få välja fritt vad de ville behålla av medlemskapet, trots att EU:s ledare poängterade att ett utträde ur EU faktiskt leder till konsekvenser.

Trots den tidigare självsäkerheten hos förespråkarna för Brexit dröjde det nio månader innan britterna officiellt utöste artikel 50 för att påbörja utträdesprocessen. Det skulle dröja ytterligare 16 månader innan den brittiska regeringen presenterade sina förhandlingsståndpunkter så att förhandlingarna med EU kunde ta vid på allvar.Till skillnad från britterna har EU redan från början haft en konsekvent och glasklar hållning: EU-medborgarnas fri- och rättigheter måste säkras, en hård gräns kan inte dras mellan Nordirland och Irland eftersom det riskerar att den blodiga konflikten på Nordirland blossar upp på nytt, och vill Storbritannien inte vara del av det europeiska samarbetet så kan de inte heller förvänta sig att ta del av unionens fördelar. Det går inte att välja och vraka bland EU:s fyra friheter som om det vore lösgodis, utan den fria rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital ska alla respekteras om ett land ska utgöra en del av EU:s inre marknad.

Inför omröstningen i underhuset präglades debatten av en specifik fras: avtalet kommer att påverka Storbritannien negativt. Att detta faktum chockade många är ett bevis på hur dåligt det offentliga samtalet kring Brexit har varit. Självklart får det konsekvenser när man lämnar exempelvis handelsavtal med 27 länder på samma gång. EU har investerat mycket tid och energi för att tillsammans med Storbritannien skapa ett hållbart och rättvist avtal, som respekterar britternas vilja att lämna unionen och som samtidigt skyddar både medborgare och företag i EU från konsekvenserna av Brexit så långt som möjligt. Utträdesavtalet står därför fast. Det enda rimliga som Storbritannien kan göra i dagsläget är att be EU om längre förhandlingstid, så att Theresa May kan samla en majoritet av parlamentets ledamöter bakom sig innan hon börjar samtala med EU igen. En förlängd förhandlingsperiod är dock bara gynnsamt om de brittiska parlamentarikerna faktiskt kan enas över partigränserna. Det betyder att regeringen och oppositionen tillsammans borde omarbeta utkastet.

Sannolikheten för att Storbritannien kraschar ut ur EU utan ett avtal på plats ökar för varje dag som går. Utan intern enighet är det bättre att annullera utlösandet av artikel 50 och stanna kvar i EU. Det är hög tid för britterna att bestämma sig.