Ester Hedin har helt klart påvisat i sin ledartext (3/8) samt i svaret på Skogsstyrelsens Bengt Danielssons artikel (7/8), att hon har sprungit vilse i den svenska produktionsskogen. Med endast ett perspektiv – äganderätten på sin karta kommer hon inte att finna vägen till den hållbara skogen.

Men egentligen är debatten tagen ur fel vinkel, det är inte äganderätten som är frågan som diskuterats i tidigare inlägg, utan det är rätten och skyldigheten i att bruka sin skogsmark som debatterats.

I Sverige idag är skogsägarnas möjligheter till att bruka sin mark mycket fria, det finns mycket små möjligheter för Skogsstyrelsen till att följa, utvärdera och råda markägarna i sitt brukande. Likaså är markägarnas skyldigheter mot natur och framtida generationer nästintill obefintliga. Det finns självklart enskilda skogsägare som brukar sin mark mycket klokt, med de är endast marginella i det stora hela.

Skogsbruket idag, har de senaste decennierna intensifierats. Med det maskinella skogsbruket har arealer som röjs, gallras eller slutavverkas ökat snabbt. I södra landet med en högre grad av tillväxt på skogen, är ökningen mest påtaglig. Innan den maskinella skogshanteringen tog över, det vill säga under åttiotalet, brukades många gårdars skog med manuell huggning, vilket gav den effekten att antal huggen areal var lägre eftersom manuell avverkningsgrad är långt under maskinell.

Till detta tillkommer att maskinell skogshantering kräver mer huggning för att ge ekonomiska överskott, samt den strukturella förändringen på landsbygden där små gårdar blivit färre stora enheter, har bidragit till ökande huggning.

Sveriges skogspolitik har inte följt med denna utveckling. Utan snarare tvärtemot har regeringarna släppt tyglarna nästan helt. En aktiv handling var att ge Skogsstyrelsen trängre ramar att arbeta inom. Detta är fel väg ur flera perspektiv; ett är kundens, det vill säga marknaden, där svenskt trä är synonymt med hög kvalitet på virke. Med dagens tempo i skogsbrukande, kommer tillgången på svenskt kvalitativt virke bli en bristvara. Ståtliga furor kommer vi i framtiden endast kunna hitta i naturreservaten.

Ett annat perspektiv är naturens och folkets, i detta intensiva skogsbruk som nu råder har naturen mycket låg möjlighet till återhämtning för de olika djurens habitat, eller för till exempel svamp-, och bärplockning samt vara attraktiva strövområden. Ett tredje mycket tungt vägande perspektiv är skogens betydelse för den biologiska mångfalden samt skogens roll i att kunna bromsa växthuseffekten för hela jorden.

Precis som Bengt Danielsson välkomnar i sin artikel, måste denna fråga upp på det politiska bordet. Svenskt betes- och åkerbruk regleras långt mer än skogsbruket idag, det finns ingen anledning att undanta en så viktig del av vårt gröna arv och resurs, än att skogen ska brukas långsiktigt för kommande generationer.

Jonas Andersson

Vänsterpartiet Valdemarsvik