Moderaterna gjorde egentligen ett katastrofval. Endast 19,8 procent av väljarna valda att rösta på partiet i riksdagsvalet. Det är ett misslyckande att vi inte lyckades vända tappet till Sverigedemokraterna och på allvar utmana Socialdemokraterna.

Tyvärr har eftervalsdebatten för oss moderater hamnat i skymundan av den utdragna regeringsbildningen. Trots detta borde partiet nationellt initierat och påbörjat ett arbete som leder fram till ett ställningstagande om vilket parti vi ska vara i framtiden för att bli Sveriges största parti. Jag har alltid en grundläggande inställning att utveckling sker bäst om man vågar titta i backspegeln. Partiet behöver utvärdera de senaste årens vägval. Detta är mina tre reflektioner;

1/ Avsättningen av Anna Kinberg Batra

Anna tvingades bort i en tid där opinionssiffrorna inte var anmärkningsvärt lägre, för oss Moderater, än de som redovisas idag. Kritiker till Annas ledarskap hävdade att hon behövde avgå just på grund av låga opinionssiffror. Borde inte de som öppet krävde hennes avgång även kräva Kristersson avgång i dagsläget eller finns det en begynnande insikt hos en större del moderater att byte av ledare inte löser partiets väljarkris? För mig är anledningen till dagens opinionssiffror densamma som den var 2017. Vi har, nationellt, inte en tillräckligt attraktiv politisk agenda som gör oss valbara i den utsträckning som vi ser lokalt på flera håll i landet.

2/ Ett partiprogram för fler än 15 procent

Reinfeldts och Borgs politiska eftermäle har diskuterats och kritiserats internt. Jag vill dock påminna om att de ledde partiet med en politisk plattform som gav oss mer än 30 procent i väljarstöd. Utgångspunkten för det partiprogrammet var att möta vardagens problem och leverera lösningar som kändes rimliga för nya väljargrupper. Oavsett vad man anser om Reinfeldt och Borg borde alla moderater kunna inse att oavsett vilka frågor vi företrädare helst vill prata så uppstår det problem om vår agenda inte är relevant för fler än 15 procent av befolkningen.

3/ Alliansen kan inte alltid vara svaret på moderat framgång

Ledarskribenter vill gärna diskutera alliansens livsduglighet. Det är relevant att fundera på hur stark bindningarna mellan de fyra borgerliga partierna ska vara. Alliansen kommer vara ett naturligt förstahandsval för samarbete utifrån den gemensamma synen på vårt samhälle men samtidigt får inte alliansen bli en tvångströja som leder till att vi inte kan agera självständigt om förutsättningarna kräver så. Jag upplever ibland att allianssamarbetet i riksdagen blir viktigare än att våga utmana alla partier om väljarnas stöd. Ett starkt moderat parti skapar förutsättningar för borglig politik.

Moderaternas kompass kan fortsätta peka mot en agenda som utgår ifrån det som jag anser vara grunden till svikande väljarstöd. Alternativet är att ta ut riktning mot en mer strategisk och attraktiv politik som på sikt kan öka förtroendet för moderaterna. Jag vill tro att många partikamrater har förmåga att se vilken väg som leder till ett mer framgångsrikt parti.