Insändare Varför är det så tyst om vården i media? Det pågår en avtalsrörelse mellan Vårdförbundet och SKL, en avtalsrörelse som nu är i skedet att medlare har kallats in.

Under valrörelsen i höstas var vården ett hett ämne och löftena många, men vad hände sen? Regionen säger att de jobbar för att vara en attraktiv arbetsgivare, men hur? Om det var så attraktivt så skulle det inte finnas någon brist på sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor.

Kanske är det attraktivt att veta att minst ett av veckans fem arbetspass inte blir den tid eller dag som det står i schemat och att det lika gärna kan bli sex eller sju arbetspass under veckan? Att jobba i en verksamhet där ens kompetens är gratis? Att vara den som är nära patienten och se bristerna som finns både i den egna verksamheten och i vården runt om och försöka kompensera för detta räknas kanske som löneförmån? Tänja på sig för att andra inte har kunskapen, orken eller tiden – för vi bedriver en vård i världsklass.

Den där otillräckligheten som ibland blir en uppgivenhet för att vården inte fungerar är kanske också attraktivt? Lappandet, lagandet och punktinsatserna som ersatt kvalitetstänk och långsiktighet i dagens vård är kanske lockande? Arbetsuppgifterna blir fler, de vi vårdar sjukare, resurserna färre, är det då vi ska tänka att man jobbar hos en attraktiv arbetsgivare? Arbetsgivaren som säger att det inte finns pengar för att höja löner och anställa fler, men till hyrpersonal finns det pengar.

Ekvationen går inte ihop och det gör inte mina arbetspass heller. Den pågående avtalsrörelsen handlar framförallt om detta, att jag som en del i vården ska kunna få en löneutveckling under hela mitt arbetsliv. Att mina villkor förbättras, min kompetens räknas och jag har möjlighet att både kunna jobba och ha ett liv utanför jobbet. Att bedriva vård i världsklass låter fantastiskt, att stoltsera med en personalvård i världsklass borde vara lika attraktivt att sträva emot som arbetsgivare.