Insändare Svar till Marianne Wiegert och Helena Johansson i NT 1/9 respektive 4/9

Min artikel om de unga ensamkommande männen som nu ska tillåtas stanna i Sverige utan sedvanlig asylprövning tycks ha väckt känslor både utifrån den nya lagstiftningen men också om mig som person. Det står givetvis var och en fritt att ha åsikter om mig men om man vill diskutera den nya gymnasielagen och dess konsekvenser för exempelvis kommunens ekonomi så är det rimligt att utgå ifrån fakta.

Fakta är att i en rapport från 2017, som finansdepartementet står bakom, synliggjordes att endast 20-30 procent av de unga männen klarar grundläggande behörighet till gymnasiet. I ljuset av detta hoppas jag att de som anser att de unga männen ska få stanna inser att detta avsteg från asylprocessen kommer kräva resurser i en redan ansträngd kommunal skola.

Den här nya lagen är bara ytterligare ett exempel på hur politiker beslutar olika saker utan att redogöra för hur det ska fungera i verkligheten. Ansvarsfulla beslut kräver ett samarbete mellan hjärta och hjärna. Det innebär till exempel att vi beslutsfattare behöver göra prioriteringar. Jag vill prioritera varm mat till gamla och sjuka. Jag vill prioritera högre löner till pedagoger i förskola och skola och jag vill kunna anställa fler personer inom exempelvis hemtjänsten. I alla politiska beslutsforum som jag kan påverka, efter valet, har dessa tre förslag företräde.

Jag inser att ett sådant öppet förhållningssätt från en politiker bryter mot normen. Den kritiken kan jag leva med så länge jag anser att det gynnar vår gemensamma utveckling av kommunen. Jag har inte engagerat mig politiskt för att bli omtyckt av alla - jag har gjort det för att skapa förändring.