Insändare I onsdagen NT var det en artikel om Svenska Blåslandslaget där vi på Kulturskolan i Norrköping inte känner igen oss. I artikeln hävdar en representant från Riksförbundet Unga Musikanter att orkestrarna för en tynande tillvaro och ”slås ihjäl” av Kulturskolorna.

Det stämmer inte med verkligheten i Norrköping. Kulturskolan har stora orkestrar som Norrköpings ungdoms symfoniorkester och storbandet Iron Big Band. Norrköpings ungdomsmusikkår är åter spelbar efter att ha legat i malpåse några år. Utöver de stora orkestrarna driver Kulturskolan cirka 25 orkestrar och ensembler på olika spelnivåer och i olika genrer, samt cirka 15 körer.

Kulturskolan i Norrköping har som andra skolor upplevt att intresset har dalat när det gäller att spela i orkester. Det gäller alla genrer, vi upplever att man gärna spelar ett instrument, men att man inte gärna spelar tillsammans med andra. Men genom medvetet arbete från engagerade lärare har Norrköpings kulturskola orkestrar där deltagarna kan kvalificera sig till Blåslandslaget. Kulturskolan kommer att prioritera orkesterutveckling de närmsta åren och kommer att starta upp orkestrar så att alla ska möjlighet att deltaga i orkesterspel som är anpassat på rätt nivå.

Sedan Musikskolan blivit Kulturskola nås barn med intresse för andra konstarter än musik, vilket bara är positivt.

Många barn och ungdomar vill ta del av Kulturskolans utbud och till de populäraste kurserna kan de få vänta upp till ett par år innan de kan börja. Det är inte acceptabelt och skapar stor frustration för alla inblandade.

Att påstå att Kulturskolan slagit ihjäl Musikskolan och därmed orkesterverksamheten är omdömeslöst, det gagnar inte debatten om hur satsningen på barns och ungdomars kulturintresse ska stöttas.

Kulturskolan har, liksom all kommunal verksamhet, stora utmaningar de närmsta åren. Orsaken till det är inte att kulturskolorna har breddat sitt utbud till fler konstarter.

Det är politikerna som äger frågan om vilka satsningar som ska göras i samhället och vad det offentliga ska stå för. Det är en komplex och sammansatt fråga och jag välkomnar en kritisk diskussion om kulturskolan uppdrag och verksamhet, som baseras på fakta om hur situationen faktiskt ser ut och där inte generella påståenden om konstarter ställas mot varandra.

Hans Erikson

verksamhetschef

Norrköpings kulturskola

Svar:

I onsdagens (7/8) upplaga av NT publicerades en artikel om ”Landslaget i Blåsmusik” vilket sedan resulterade i ovanstående artikel. RUM – Riksförbundet Unga Musikanter, projektägare till Landslaget i Blåsmusik, vill med denna text klargöra ett uttalande som kan missuppfattas. I texten finns det en risk att tolka det som att RUM anser att det är negativt att musikskolorna blivit en del av kulturskolan. Detta är inte något RUM tycker eller anser. RUM ser ett stort värde i att utbudet av kulturella utryck och konstformer ökar, då vi tror att kultur föder kultur. Alltså behöver vi säkerställa att barn och unga får möjlighet att prova så många olika varianter som vi bara kan komma på.

Uttalandet var en reaktion på att det på vissa platser i landet tyvärr behövt göras ekonomiska prioriteringar, då anslaget inte ökat i samma takt som kulturskolornas utbud. Detta har då lett till att orkesterspel lagts ner på vissa kulturskolor. Vår önskan är självklart att det ska finnas ekonomiska möjligheter att bedriva ensemble- och orkesterundervisning på alla kultur- och musikskolor, då musicerande i grupp, framförallt i dagens individualistiska samhälle, ger barn och unga andra perspektiv och erfarenheter över åldersgränserna. Det RUM ofta och länge har diskuterat och fört på agendan är att bidraget till landets kultur- och musikskolor måste ökas för att möjliggöra så att alla barn och unga har möjlighet att prova flera konstformer, både enskilt och i grupp.

Anna Rydborg

förbundsordförande, RUM – Riksförbundet Unga Musikanter