Insändare Tänk om jag var en undersköterska på ett demensboende i Söderköping.

”Jag är en ensamstående förälder till två barn, 6 och 7 år. Jag hade i flera år velat ha heltid och fick det äntligen för två år sedan. Jag var glad. Jag kunde skaffa körkort och bil. Jag kunde kosta på oss en utflykt ibland, till djurparken eller till morföräldrarna i Skåne”.

Tänk om det blev stora förändringar i schemat.

”Jag är alltid trött. Ibland träffar jag knappt mina barn, när det kan vara fyra kvällspass på en vecka. Helgerna är tuffa, inte som förut. Jag orkar inte jobba heltid”.

Tänk om jag aldrig kan planera mitt liv mer än några veckor.

”Jag vet vilka helger jag är ledig men inget annat, vi får schema för fyra veckor åt gången. Jag måste lägga in om semester åtta veckor i förväg. Jag vet fortfarande inte när jag får min sommarsemester, den är inte beviljad för det finns inte tillräckligt med vikarier. Vi känner oss kränkta som duktiga yrkesarbetare”.

Tänk om det är svårt att veta vad jag ska göra.

”Ska jag gå ner i tid och inte kunna få ge barnen något lite extra ibland. Säga upp mig och hitta jobb någon annanstans? Kämpa för att förändra situationen?”.

Tänk om många av mina arbetskamrater slutar, blir sjuka och trötta. Tänk om jag ser på de boende att de blir mer oroliga, behöver mer medicinering och tänk om patientsäkerheten inte längre är god.

Tänk om de som bestämmer kunde se att detta inte är den rätta vägen till en demensvård med god kvalitet. Tänk om de kunde förstå att besparingarna är kortsiktiga om de görs på detta sätt, att äldreomsorgen behöver mer resurser.

Tänk om jag var en undersköterska på ett demensboende i Söderköping, eller tänk om du var det.