Insändare En enda gång har jag besökt Arbetsförmedlingen för att söka arbete. Det var 1984, då jag precis gått ur gymnasiet. Jag träffade direkt en handläggare, han frågade vad jag ville testa för typ av jobb. Jag ville jobba på förskola eller skola. Han bläddrade lite i sina papper. Frågade om jag kunde tänka mig att jobba som lärarassistent på Jurslaskolan. Han ringde ett samtal till rektorn, sen åkte han och jag dit direkt. Detta var på fredagen. På måndagen började jag där.

2014, min son slutar gymnasiet. Anmäler sig som arbetssökande första dagen efter examen. Han vill ha hjälp med två saker: att skriva ett CV och träna sig att gå på en anställningsintervju. Få tips och stöd att söka ett arbete. Han kan tänka sig vilket jobb som helst och behöver inte jobba heltid. Lönen är inte viktig, utan att få ett arbete och känna sig behövd.

2017, tre år senare står han fortfarande på ruta ett. Han har bollats runt bland så många handläggare att han slutat hålla räkningen på dem, varit föremål för minst fyra olika arbetsmarknadsåtgärder som inte lett till något annat än tidsbegränsade praktikperioder. Han har inte fått hjälp med något av det han önskade och är längre ifrån arbetsmarknaden än nånsin...

Vad har hänt mellan 1984- 2014? Hade någon gjort som "min" handläggare gjorde 1984, hade både min son och andra unga människor stått arbetsmarknaden till godo istället för att behöva leva på olika bidrag. En mycket sorglig utveckling...