Insändare Angående "Värna om oss undersköterskor", NT 2/9.

Läste insändaren om undersköterskornas situation och vill gärna förstärka hennes vädjan. Min man, som är gravt dement med Alzheimers, är på ett demensboende sedan flera år. Där är ibland övervägande delen personal invandrare med varierande kunskaper i svenska. De är mycket trevliga och bra mot de gamla. Men beträffande språket är det de dementa, som har svårast att förstå. Det ger merarbete för de svensktalande undersköterskorna.

I förra veckan var jag hos min man. Träffade då en undersköterska som jag kan kalla Eva. Hon hade slutat för någon månad sedan, för hon orkade inte längre eftersom familjen blev så lidande. Nu var hon tillbaka för att jobba en månad som vikarie. Det är cirka nio dementa på avdelningen.

Klockan är ungefär 13. Eva är ensam personal och ska så vara till klockan 16. "Hur gör du om något akut inträffar?" frågar jag. "Då får jag springa till en annan avdelning och hämta hjälp" säger hon. En av de gamla är ledsen och vill att Eva ska sitta bredvid hela tiden, men Eva måste dela ut medicin. Min man vägrar direkt att ta tabletten. Hon kommer då tillbaka och har mosat tabletten i lite kräm, men med samma resultat. Alla andra ska också ha medicin. Jag kunde gå därifrån efter en timme. Inte Eva, Hur gick de övriga tre timmarna? Det här är en liten glimt av undersköterskans vardag. Vi måste ställa upp för dessa hjältar!.