Smedbyskolan öppnade sina lokaler lagom till höstterminen 1964. Jag kom dit lagom till mitt första år i skolbänken elva år senare, när familjens flyttlass gick genom Vrinneviskogen – från Urbergsgatan i Vilbergen till Lidaleden i Smedby. Det var ett ganska omtumlande ögonblick i livet, när man lämnade ungdomsgänget i Vilbergsligan, som försökte vara häftigast i stan (hur mycket man nu kunde vara det i 6–7–årsåldern?) och hamnade med helt nya kompisar på grusplanen vid skolan.

Just planen är det enda vi har, bokstavligen, kvar i dag.

Den står där, på Thomas Möllers bild, med sina sex mål och minnen av så många skrapade knän, lyckliga ögonblick, hopplösa matcher, krossade drömmar och förstörda skridskor, som blev följden när man gav sig ut på en is som inte riktigt var bra.

Artikelbild

| Smedbyskolan slog upp portarna första gången 1964, men i dag är den jämnad med marken. Alla minnen från barndomens första skolår lever dock varmt kvar...

Grusplanen har överlevt grävmaskinernas framfart på sistone, när Smedbyskolan jämnats med marken för att ge plats för framtidens skola. Tiden hade hunnit ifatt och förbi min gamla skola, som bestod av sju byggnader, en mysig skolgård och granne med en lummig grönska.

Jag gick från "ettan" till "femman" på gamla vackra Smedbyskolan, som var ganska romantisk på sin tid med de låga byggnaderna. Den fungerade då. Den fungerar inte nu, men minnena av de fem åren kan ingen ta ifrån någon av oss som lärde oss läsa, räkna och skriva i de lokalerna.

Det är många minnen.

Det var här min skolsyster döpte om mig till Brasse. Hon tyckte visst det fanns vissa likheter mellan mig och den så populäre skådespelaren Brasse Brännström, som tillsammans med Magnus Härenstam och Eva Remaeus ägde barn-tv med "Fem myror är fler än fyra elefanter" i mitten av 1970-talet.

Det var här vi fick ledigt från lektionen, samlades i ett allrum och såg Ingemar Stenmark frälsa en hel nation precis som man gjorde på alla (?) skolor och arbetsplatser på den tiden.

Det var här min evige klasskamrat Anders Pihlblad (vi gick tolv år i samma klass), som vi ser och hör i tv 4, och jag uppträdde som Baccara. Vi sjöng deras stora hit, "Yes Sir, I Can Boogie", på en klassfest en kväll med peruk, långklänning och höga klackskor, som förstås fastnade i pennhållarna på skolbänkarna.

Det var här jag och en annan kompis byggde om klassrummet till en hockeyrink, tog in två hockeymål från isbanan utanför och sprang omkring och sköt puckar under fem minuter till tonerna av klassiska "Hästen Go", som Bert Ferin skrev till Vita Hästen 1977. Resten av klassen satt på bänkarna och såg på... Det blev ett litet problem, eller snarare flera problem, med den uppvisningen. Vi missade målet lite väl ofta, vilket syntes av alla puckmärken på väggarna bakom målet. Vaktmästaren och rektorn var inte alldeles nöjda med det, vilket betydde ett argt brev hem till mina föräldrar. Vi spelade inte mer ishockey inomhus efter det.

Jag skulle kunna ägna spaltmeter åt den tid som var, men även på senare tid, långt efter man flyttade till Gustaf Adolf och Ljuraskolan, har Smedbyskolan och dess omedelbara närhet spelat en viss roll. Som när jag körde 51 kilometer på 30-sträckan längs Lidagatan för drygt 15 år sedan, och blev av med körkort, vilket var helt rätt förstås, men det är en annan historia.

Smedbyskolan har i väntan på rivningen och uppbyggnaden av Smedbyskolan 2.0 haft sin verksamhet i paviljonger vid Mirum Arena. När den nya skolan kommer stå klar och hur den kommer se ut är i dagsläget inte klart, men det finns planer på en byggstart runt hösten 2020.

En ny generation får då chansen att skapa sina egna minnen från de första åren och klassens roliga timme.

Finns den kvar, förresten?