Du tar tunnelbanan söderut med The Northern Line till Oval, går förbi de gröna målningarna på stationens vita väggar, som ger en vink om området och ut i dagsljuset på Harleyford Street med en mäktig röd tegelborg i blickfånget.

Välkommen till The Oval.

Det är en resa tillbaka till tiden, där historiens lika sköna som märkliga vingslag sveper genom en normalt stressad idrottssjäl. Här kan en match kan ta tre, fyra dagar med avbrott för te och kakor eller lunch mitt i händelserna. Det är fjärran från öns ovissa framtid i Brexits spår, men det är å andra sidan högst tveksamt om cricketens lika charmiga som traditionsfyllda värld påverkas av det.

Artikelbild

| Englands Eoin Morgan och hans lagkamrater hyllas på The Oval för sommarens historiska VM-guld. Det var sportens hemlands första mästartitel.

Sporten har överlevt allt i över 500 år.

Att England nyligen blev världsmästare – för första gången – i sin nationalsport gör vardagen lite skönare och enklare.

I en tid, där allt ska ske innan det egentligen har hänt, är det något visst med att luta sig tillbaka på The Ovals ena läktare och sakta ta in den andra dagens spel i det fyra (!) dagar långa mötet mellan Surrey, som är mitt nya favoritlag, och Hampshire. Jag tänker inte, här och nu, ge mig in att försöka förklara cricketens alla regler och finesser, men några uttryck som fångar sporten och känsla finns det plats för.

Som pitch, som är en cirka 20 meter långa yta mitt på plan, där allt händer. Det är "den heliga platsen", där bollen kastas och studsar mot slagmannen och vaktas av två grindar på varsin sida. Den delen är kronjuvelen i diamanten, om uttrycket tillåts, och måste vårdas ömt och varmt. Varje morgon, vid sextiden, är fyra till sex noggranna personer på plats med vattenkannor och klippare för att underhålla den.

Artikelbild

Som bowler (kastaren), som antingen kastar med fart eller med skruv.

Som wicket keeper (grindvakt), som står bakom grinden och ska fånga upp bollar slagmannen missat.

Som century, när en batsman (slagman) nått 100 runs.

Som golden duck, när en slagman blir utslagen med första bollen han möter.

Kollega Gunnar Hagberg, som också var med den här dagen, är mer hemma i cricketen och har genom åren pratat sig varm om sporten. Jag förstår, efter bara några timmar på arenan, vad han menar idag. Det var lätt att låta sig förföras på en av de mest klassiska arenorna på de brittiska öarna. Här spelades, bara en sån sak, den första FA-cupfinalen i fotboll den 16 mars 1872 (!) mellan The Wanderers och Royal Engineers (1–0).

Det är ett par dagar kvar vår match mellan Surrey och Hampshire, när vi lämnar The Oval mitt under ett regnavbrott. Vi får ett resultat så småningom, men inte bara just nu. Folk har tagit skydd under läktaren med varsin pint eller tekopp. De pratar om sommarens stolta VM-guld, som till och med fick drottning Elizabeth att jubla i Buckingham Palace. VM-finalen mot Nya Zeeland avgjordes på Lord’s Cricket Ground, som funnits vid St Johns Wood i London i över 200 år. 2012 var Lords värd för bågskyttet i sommar-OS, men arenan – med plats för 30 000 åskådare –  är till vardags hemmaplan för Middlesex. Världens äldsta idrottsmuseum ligger vägg i vägg där.

En och annan där i väntan på att regnet ska upphöra funderar nog över den heta duellen i klassiska Ashes mellan värdarna England och turisterna från Australien. Den matchen spelas i dagarna på Headingley i Leeds.

I cricketens värld kallas bortalaget för just turisterna

Vem kan inte älska det?