Krönika En nyligen genomförd rundresa i kommunen med samhällsplaneringsnämnden och tekniska nämnden visade vilka fantastiska utvecklingsmöjligheter Norrköping har, men också vilka utmaningar det medför. Enkla, självklara vägar framåt som alla kan enas om existerar sällan. Därför är det demokratins och politikens kärna att hantera målkonflikter. Några exempel:

När Ostlänken dras genom staden skapas massor av möjligheter som smidigare resande och nya arbetsmarknader. Man måste inte flytta till Stockholm för att kunna jobba där, och fler företag kan bli intresserade av att satsa här. Det innebär också nya stadsdelar i Norrköping, Inre Hamnen och Butängen, tillsammans så stora att det motsvarar en helt ny mindre stad.

Bra, tycker de flesta, men leder också till att mängder av företag måste flytta, samtidigt som vi får nya investerare. Det kräver mycket mark, för järnvägen, för bostäder och för att klara både nya företag och omlokalisering av redan befintliga.

Då uppstår konflikter av typen ”får vi bygga på åkermark” och hur nära existerande bostäder får man bygga lager och industrier? Ofta möter vi då invändningen som är så vanlig att den har fått sin egen förkortning, NIMBY (Not In My Back-Yard), det vill säga ”det finns ju så många andra ställen att bygga på, varför just här hos oss”?

Den invändningen försöker kommunen i samarbete med andra, till exempel länsstyrelsen och grannkommunerna, hantera i översiktsplaner, som lägger grunden för en avvägning mellan miljö- och tillväxtkrav, mellan den enskildes rätt och det allmännas bästa. Där framgår vad som bör vara jordbruksmark, bostäder, industriområden och så vidare, vilket slutligen också bevakas av länsstyrelsen och olika domstolar med bland annat plan- och bygglagen som grund.

I enskilda fall uppstår ändå svåra frågor:

- Även om vi helst inte ska, finns det ändå jordbruksmark som det är rimligt att bygga på, därför att det allmännas intresse av mark för andra verksamheter väger tyngre? Kan vi i så fall istället skapa ny jordbruksmark någon annanstans?

- Det är en klok princip att nya bostäder i första hand bör byggas där det redan finns infrastruktur som el, VA, gator och så vidare och där bostäder kan bidra till ökat underlag för affärer och skolor. Men hur undviker vi då att stadsmiljön försämras? Vilka krav kan vi ställa på arkitektur, hushöjder och att ersätta offrade gröna ytor med nya parker och lekplatser (typ Strömparken) – och vad får det kosta?

- När vi ändå bygger helt nya områden, som Björkalund bortanför Vrinnevisjukhuset, hur försörjer vi dem med vettig kollektivtrafik, gång- och cykelvägar med mera, så att inte bilen blir enda möjliga transportmedel? Är det dags att lyfta frågan om spårvagn till Vilbergen, Vrinnevisjukhuset och rent av Björkalund?

Norrköping står inför många spännande diskussioner framöver!

Göran Färm

f d Europaparlamentariker (S)