Jag gillar alla djur, men har en förkärlek för katter och höns. De är väldigt lika att äga så tillvida att de inte oavbrutet kräver mänskliga insatser. Med rovdjurssäkrad hönsgård, chipstyrd kattlucka och rejält med mat och vatten klarar de sig utmärkt.

Dessutom sysselsätter de sig själva.

Inte heller är de rymningsbenägna. När en höna råkar hamna på fel sida stängslet är hon utom sig av oro innan hon tar sig in till flocken igen. För att inte tala om vad tuppen är när en av hans damer plötsligt hamnar på ”andra sidan”. Han springer av och an längs stängslet och ojar sig högljutt.

Artikelbild

”Men snälla korkade höna! Om du tog dig ut kan du väl för böveln ta dig in också!”.

Såg ni den brittiska dokumentären där man satte sändare och små kameror på samtliga huskatter i en engelsk by?

Först fick ägarna beskriva sina katter och sedan fick vi se den sanna versionen via de inspelade filmerna.

Bobby, som av matte påstods ligga nöjt i hennes säng hela nätterna, patrullerade inte bara flera kilometer varje natt sedan matte somnat utan besökte även samtliga grannhus med kattlucka och åt upp andra katters mat.

Många huskatter ärsociala även med andra katter, men när de patrullerar sina revir är de solitärer och delar därför sinnrikt upp dygnets timmar mellan sig, så att de slipper möta någon annan innehavare av samma revirområde.

Min honkatt Alice är hemma jämt. Går små turer men kommer så fort jag ropar på henne.

Hennes kastrerade bror Assar går på tur under sommarsäsongen. Han är borta två-tre dagar och när han kommer hem känns det som om man har en tonårsson i huset igen. Som rumlat och levt campingliv på någon musikfestival.

Han är skitig, full av spindelnät, fästingar och annat bös, är plaskblöt på benen ända upp på magen. Och hungrig som en varg. Och så detta jamande som kräver total uppmärksamhet. ”Hallå, ser ni inte? JAG är hemma nu! Var är pukorna och trumpeterna? Och framför allt, var fan är maten?”

Var har han varit och vad har han gjort?

Ja, de är både egensinniga och självständiga, men det senare bara till en viss gräns. När vi varit borta och haft kattvakt några dagar är de som plåster på oss när vi kommer hem. Vi är uppenbart saknade. Det ska gullas och gosas och liggas i knät och i sängen.

Jag slutar aldrig fascineras av dem.

Hur de är mina husdjur, men samtidigt själva bestämmer var de vill bo. Hur de kommer och går som det behagar dem. Det är ju alls inte ovanligt att en katt helt sonika flyttar in hos någon annan om nuvarande matte får för sig att utöka familjen med något hemskt, som en dreglande hund eller en skrikande bebis.

Utekatter har man till låns. Fria själar som stannar så länge de har lust.

Det är fint, tycker jag.