Friidrotts-VM i Doha, Qatar bjöd på oförglömliga idrottsögonblick. Ändå kommer många mest att minnas kritiken och frågetecknen. 

Vi har fått förfärande rapporter om de gästarbetares vidriga villkor som bygger arenorna. Kritiken är massiv mot Qatars inställning till HBTQ-personer och mänskliga rättigheter. Media har reagerat mot den konservativa klädkoden för kvinnor. Idrottarna själva har protesterat mot krävande tävlingar i sådan hetta att många tvingats bryta eller rent av föras till sjukhus. Och givetvis, som så ofta, tuff debatt om dopning. 

Hur kan då ett land som Qatar där allt detta varit känt länge ändå mygla sig till friidrotts-VM – och om tre år det ännu större fotbolls-VM (bojkottdebatten har redan börjat)? Rader av FIFA-pampar har fällts för korruption efter det beslutet. 

Hur fungerar det ur hållbarhetsperspektiv att ett litet, om än stenrikt, land som Qatar får arrangemang som kräver mängder av svindyra arenor och andra anläggningar som detta lilla land knappast behöver? 

Ett mycket större land som Sydafrika, som möjligen skulle behöva arenorna, får i efterhand massiv kritik för de miljarder som fotbolls-VM 2010 kostade för arenor som idag står oanvända och kostar lokalsamhället enorma pengar. Brasiliens dubbelsatsning på fotbolls-VM 2014 och sommar-OS 2016 fick liknande kritik, när arenorna kostade 25 procent mer än beräknat. Är detta rimliga prioriteringar i fattiga länder?

Världsidrotten verkar ha blivit så pengaberoende att omdömet sviktar, samtidigt som stora delar av världen utesluts från att arrangera stora mästerskap. Med undantag av Aten 2004, där OS hölls av historiska skäl eftersom det var där den olympiska idén föddes, har inget sommar-OS hållits i ett land med under 25 miljoner invånare sedan 1952, då i Helsingfors, och inget fotbolls-VM sedan 1962 i Chile! 

Kvar som möjliga arrangörer på dagens villkor är bara stora ekonomiskt starka länder och stenrika diktaturer. 

Det är dags att tänka om! Idrottens enorma popularitet och prestige måste användas som motor för nytänkande. Krav på respekt för mänskliga rättigheter och hållbarhet skulle omöjliggöra för diktaturer och andra toppstyrda ekonomier att strunta i rimliga sociala, ekonomiska och miljökrav. 

Fotbollen har åtminstone börjat låta grannländer samarrangera för att minska byggandet av onödiga nya arenor. 2026 samarrangerar USA, Canada och Mexico fotbolls-VM. Olympiska spelen borde göra detsamma.

Kampen mot dopning måste också tas till nya nivåer om inte fusket, som också handlar om att utövare stressas av sponsorer och tränare som vill tjäna pengar, ska förstöra publikens intresse och respekt för utövarna. 

Pengahetsen gäller även den mer vardagliga idrotten. När fotbollsspelare som Neymar kostar över 2 miljarder kronor (!) blir det till slut bara skumma oligarker, korrupta diktatorer och oljemagnater som kan äga framgångsrika fotbollsklubbar.

Idrott och politik är en evig debatt. Idag borde vi snarare diskutera om idrott och pengar ska tillåtas höra ihop på ett så osunt sätt att själva idrotten, världens största och bredaste folkrörelse, är dödligt hotad. 

Göran Färm, f d EU-parlamentariker (S)