Det är en märklig tid. Aldrig förr har den rumsliga närvaron spelat en sådan liten roll. Kroppsligen befinner vi oss på en plats, själsligen är vi någon annanstans. Barnens uppmärksamhetsrop ekar – men förblir obesvarade. Föräldrarna är där, men ändå inte.

Det var länge sedan mobilen bara var en telefon.

Nu är den arbetsverktyg, napp, almanacka, lärobok, bibliotek, miniräknare, nyhetsförmedlare, snuttefilt, motionspartner, navelsträng, bandspelare, kamera, radio, tv, hjälpreda för att styra värme och belysning i hemmet, klocka, kokbok, musikspelare, tidsfördriv, uppslagsverk och . . . tja, nästan det viktigaste av allt.

Men inte viktigare än barnen, väl?

Flera förskolor har infört skyltar på grindarna där föräldrarna uppmanas lägga undan sina telefoner, så att de kan se sina barn när de springande kommer dem till mötes.

Barnpsykologer och läkare har varnat i flera år:

Att ha en psykiskt frånvarande förälder är som att växa upp med en psykiskt sjuk förälder.

Föräldern skickar ut samma signaler som en svårt deprimerad människa.

Barn är byggda för att ha social kontakt. Saknas det med barnets närmsta utvecklas de sämre kognitivt, och löper en större risk att senare må psykiskt dåligt.

Barn till mobilberoende föräldrar kan bli extremt uppmärksamhetstörstande.

Distraktionen, att lyfta fokus från barnet till mobilen, ligger bakom många olyckor, som drukningstillbud.

En färsk dansk undersökning bland 531 förskolebarn visar att nära hälften av barnen upplever sina föräldrar som ”mycket stressade”. En tredjedel säger att föräldrarna inte har tid att vara med dem. Den största tidsboven uppges vara mobiltelefonen.

I en amerikansk undersökning 2016 fick barnen i 250 familjer ange vad de helst önskade från sina föräldrar. På förstaplatsen: Att de vuxna inte skulle hålla på med sina telefoner så mycket.

Jag blir tjutfärdig. Hur ska vi backa bandet? Finns det något man kan göra eller säga, utan att låta förnumstig, utan att moralisera och utan att skuldbelägga? För vad tjänar det till? Alla är vi barn av vår tid. Alla är vi också föräldrar av vår tid. När jag själv var småbarnsmamma fanns det inte ens smartphones, så vem är jag att döma?

Vilka argument biter? Jag vet inte, men i går röjde jag bland gamla brev och foton. I flera timmar satt jag där, tummandes på bilder som minde om små knubbiga nävar, lika kladdiga som de pussar man fick. Som minde om hur jobbigt det var, men också om allt härligt. Som minde om alla tokiga upptåg och er fenomenala förmåga att hitta glädje i det lilla. Mina älskade ungar. Som nu är stora.

Till dig med små barn: Även om du är trött på att höra det (det var jag också!) så är det faktiskt exakt så som äldre människor omkring dig säger. De där småbarnsåren, när du är barnets mittpunkt och världens viktigaste, försvinner rasande snabbt. Efteråt fattar man inte hur det gick till. Det är nästan lite kusligt.

Amma, äta själv. Blöjor och potta. Lära sig gå, springa, vidga cirklarna, cykla och simma. Dagis, bästisar, grundskola, tonårskaos, ännu vidare cirklar, kärlek, gymnasiet. Körkort. Utlandsjobb. Resa. Du blir allt mindre viktig. Precis som det ska vara.

Tjoff så flyttar de. Tjoff så är de väck.

Och du kan pilla på mobilen varje vaken sekund.