Det säger Lynn Lyons, en psykoterapeut i New Hampshire, under en föreläsning i en fullsatt aula en iskall kväll häromveckan.

– Vems familj här inne har aldrig stött på oro och ångest? frågar hon även om hon vet svaret.

Allt fler föräldrar söker hjälp hos henne för sina barns förlamande oro. Barnen får ångest av det oväntade, det okända, det obekväma – alltså allt som hör livet till. Vissa vägrar gå på skolbussen, vissa ringer hem på sina mobiler flera gånger om dagen (”Kommer du verkligen att hämta mig efter skolan?”), vissa får panik av tanken att gå till matsalen, av att kräkas, av skällande hundar, av prov och resultat.

Bellas rädsla för inbrottstjuvar plågar hela familjen. Flera gånger per natt knackar hon skräckslagen på dörren till sina föräldrars rum. Hon har hört ett ljud. Är det någon i huset? Hennes föräldrar är mina vänner och de nickar igenkännande under föreläsningen.

De tycker de har gjort allt för att hjälpa sin dotter. Hon har fått sova i deras säng. De har letat igenom hennes garderob och försäkrat om och om igen att ingen kan ta sig in i huset. De har inbrottslarm. Vad är sannolikheten att drabbas i vårt trygga område? Men inget har rått på ångesten. Elva år gammal fick Bella diagnosen depression.

Skolorna jobbar lika hårt med att bekämpa allt obehag. Personliga handlingsplaner skapas för att hjälpa de oroliga barnen. Den som får ångest av matsalen kan sitta i ett eget rum och äta. Den som tycker brandlarmet är otäckt behöver inte delta i brandövningarna. På rasten får barnen på vår lågstadieskola varken leka tafatt eller spela fotboll – någon kan ju ramla och göra sig illa.

För de äldre har många universitet anammat “safe spaces,” trygga rum. Dit kan studerande som mår dåligt av åsikter som inte matchar deras egna ta sin tillflykt. I trygghetens namn förses litteratur med triggervarningar.

Varför inser vi inte hur galet det är?

När tillvaron möbleras om är det ångesten som dikterar villkoren. I all välmening matar vi ångesten med det den hungrar efter allra mest: säkerhet och bekvämlighet (”certainty and comfort”) när det verkliga livet är precis tvärtom, säger Lynn.

Det kanske hjälper för stunden – att ringa hem en gång i timmen, att slippa uppträda på skolkonserten, att leta i garderoben efter inbrottstjuvar – men i längden blir flykten undan det obehagliga och oförutsägbara ohållbart.

Det är inte triggern utan reaktionen på de oroliga tankarna som måste omarbetas innan hjärnans amygdala aktiveras, varje muskel drar ihop sig, och mörkret under täcket känns som den bästa lösningen. Jag hittar min egen 11-åring just där när det är tid att åka till första klassen i programmering. Allt rationellt tänkande har havererat och jag klarar inte att få upp henne ur sängen.

Ge oron ett namn, säger Lynn, och hjälp barnen att observera den på distans. Avdramatisera oro till något som är normalt, en del av att växa upp, och till och med ganska irriterande. Gör dem uppmärksamma på när oron dyker upp, vad den säger, och träna sedan på att steg för steg gå på offensiven – åt motsatt håll. Släta inte över obehaget utan säg som det är (”Ja, du kanske kräks och du kommer inte tycka om det. Men du klarar det.”). Låt dem vara problemlösare (”Det kommer vara en hund på kalaset. Hur ska du hantera det?”). Betona att varje människa är föränderlig.

Vi lämnar föreläsningen med en känsla av hopp.