Ledare 180 miljarder kronor (minst) är en summa så stor, att den är svår att riktigt greppa. Utslaget på hela Sveriges befolkning blir siffran dock mer begriplig. 18 000 per person – rik som fattig, ung som gammal.

Det är skulden för tjugo år av militär nedrustning. En skuld som en hel generation av svenska politiker skyfflat över på svenska folket, med Göran Persson (”den som är satt i skuld är icke fri”) som främste artikekt och Fredrik Reinfeldt (försvaret som ”särintresse”) som förvaltare.

De 180 miljarderna är ett uppdämt behov som i huvudsak måste tillfredställas under 2020-talet. Väl att lägga märke till är det inte heller frågan om någon egentlig upprustning, utan bara kostnaderna för tidigare – och kraftigt underfinansierade – försvarsbeslut. Allt detta enligt initierade uppgifter avslöjade i Dagens Nyheter 20/2.

Inte konstigt om försvarsminister Peter Hultqvist (S) är nervös. Något procentmål för upprustning vill Hultqvist inte binda sig för och vilket reellt stöd han åtnjuter hos Stefan Löfven kan diskuteras. Statsministern skjuter gärna obehagliga frågor på framtiden, försvaret är knappast något undantag. Miljöpartiet håller emot, liksom delar av den socialdemokratiska vänsterflygeln. Finansminister Andersson (S) är inte förtjust i nya utgifter och utrikesminister Wallström (S) ligger i ständig konflikt med Hultqvist.

Alltså lägger försvarsministern skulden på försvaret självt. Enligt DN har ”okända hål” uppdagats. Och i Sveriges Radio 13/2 låter Hultqvist myndigt påtala att stora summor minsann tillförs Försvarsmakten!

Vi känner tyvärr igen strategin från ministären Reinfeldts dagar. Då ifrågasattes – inte alltid utan anledning – försvarets förmåga att hantera sin egen ekonomi. Men i huvudsak är det fråga om en skenfäktning. Även en maximal effektivisering räcker inte mer än marginellt. Grundproblemet är istället en politiskt verktställd underfinansiering, därtill ofta förstärkt av politiska beslut som Försvarsmakten inte önskat (till exempel köpet av den rekorddyra Helikopter 14). Till och med nedrustningen från 90-talet och framåt blev onödigt kostsam, då förbandsnedläggningar med mera genomfördes med regionalpolitiska och andra militärt mindre relevanta hänsyn.

Nu blir det dyrt och ett skäl så gott som något att chosefritt undersöka möjligheterna för Nato-medlemskap. På det hela taget kommer vi dock inte ifrån upprustningen som måste prioriteras – särskilt i närtid. Låt det gärna bli en valfråga.