Förra gången partiledarna möttes i SVT:s Agenda såg det ut som vanligt: Trojkan (inklusive Vänsterpartiet) å ena sidan och Alliansen å andra – med Sverigedemokraterna i mitten. Men det var då det. När partiledarna för första gången efter riksdagsvalet möttes på söndagskvällen stod istället Annie Lööf och Jan Björklund tillsammans med Stefan Löfven och Isabella Lövin. De föreföll inte känna sig helt bekväma.
Så blev också debatten ovanligt rörig, lite ett allas krig mot alla. Lööf låtsades som vanligt vara glad och lite arg samtidigt. Hon försvarade samarbetet med den rödgröna regeringen – men kritiserade samtidigt Löfven (och Ulf Kristersson för den delen).
Det hela gjorde ett ganska förvirrat intryck. Det är uppenbart att den styrande fyrpartikoalitionens företrädare inte trivs tillsammans. Löfven och Lööf ägnade stor möda åt att å ena sida försvara samarbetet, å andra sidan påpeka att man minsann inte tycker om allt men har fått stort genomslag för den egna politiken. Det var defensivt och buttert, utan trovärdighet.
Fast i grenen trovärdighet får de flesta underbetyg. Ta exemplet Jonas Sjöstedt, som annars hade en bra kväll. Han envisades med att kalla Kristdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna för de "blåbruna", vilket fick Jimmie Åkesson att härksna till och utbrista "lägg av". Stunden efter tog det två varandra i hand – överens om att motsätta sig en avveckling av värnskatten.
"Man får nya sängkammarvänner här uppenbarligen" konstaterade Kristersson, som annars också hade en ganska bra kväll. Fast det märktes inte lika mycket. Ibland kan nämligen de bästa vännerna vara de svåraste motståndarna. Kristersson var bra, men Ebba Busch Thor var bättre. Hon surfar vidare på en framgångsvåg som får Kristersson att framstå som lite småtråkig.
Tråkig var i och för sig Löfven också. Statsministern är en erkänt svag debattör, men gårdagens uppträdande i Agenda var snudd på ett lågvattenmärke. Näst sämst i debatten – med en nästan lika självklar jumboplats för Isabella Lövin. Hon manglades svårt av Sjöstedt. En utmärkt illustration av de ansträngda relationerna till vänster i svensk politik.
Det är alltså lätt att hitta förlorare, betydligt svårare att finna vinnare. Vilket naturligtvis inte har så stor betydelse, för det är lång tid till nästa val. Ja, riksdagsval alltså. Däremot är det bara ett par veckor till Europavalet. Man skulle därför kunna tycka att punkten EU var den viktigaste på söndagskvällen. Så var inte fallet. Europavalet dök upp först i andra halvlek. Så om kvällens vinnare var Busch Thor, Kristersson och Sjöstedt (i den ordningen), fanns det en större förlorare än både Lövin och Löfven – Agendaredaktionen.